Powered By Blogger

lördag 19 september 2015

Inget blåbär längre? #bloggswe

Vaknade alldeles för tidigt, så jag struntade både i Mayzans lockrop och behovet av lätta på trycket. Somnade om en timme, och då var det bråttom. Till och med klockan nio var lite för tidigt, för vi blev sittande uppe länge igår. Mannen snarkade vidare och inte ens kaffedoften fick honom att kvickna till. Han sov vidare medan jag läste tidningen och löste dagens sudoku.

Jag konstaterade återigen att äppelknyckarna varit på besök under natten. Räknade till cirka femton äpplen häromdagen, nu är det kanske hälften kvar. Rådjur var det, det såg jag på spåren i gräsmattan och spillningen de lämnade efter sig. Några halvätna äpplen låg också kvar. Det gör mig nästan ännu mer arg. För då var det knappast hunger som drev dem till vår trädgård.

Det är ju själve den att vi aldrig ska få njuta av frukterna själva! Är det inte älgar, så är det rådjur eller skatorna som stjäl våra frukter och grönsaker. Inte ens blåbärsbusken klarar sig undan glupska varelser. Fast i ärlighetens namn åt den bara bladen...


Plockade blåbär så sent som igår och det kommer nya fina bär fortfarande, därför kan vi fortsätta med våra nyttiga frukostar ett tag till. Sen får vi gå över till frysta bär och mango till yoghurten.

Just frusen mango är himla fint att ha på lut. Ibland roar jag mig med att uppfinna drinkar och cocktails, då funkar mango jättebra som både smaksättare och kylmedium. Man vill ju inte att drinken ska bli blaskig av smältande is...



Rom, tequila, lime- och citronsaft, lite flädersaft och frusen mango mixade jag ihop, vilket blev mycket läskande, kallt och gott!

Idag är vi bjudna på middag hos väldigt goda vänner. Det ska bli spännande att se vad vi får för något gott att äta. Jag är övertygad om att vi blir både mätta och glada. Vilket får mig att tänka på presenten till värdparet. Bäst jag gör i ordning den med en gång, så jag inte glömmer det. Jag avslöjar inte vad det är här, för de är inte bara goda vänner, de läser min blogg också.

Fast det är kanske därför de läser den, förstås. Så värst många är det inte som följer mig, det är väl de "närmast sörjande" kan jag tänka. Men lika glad för det är jag! Jag har inte ambitionen att bli en ny Bella eller proffstyckare, inte heller inbillar jag mig att jag är särskilt rolig eller intressant. Nej, jag fikar inte efter komplimanger, jag säger vad jag tycker och tänker bara.

Det är nyttigt för mig att skriva av mig, både när det händer roliga saker och sådant som retar upp mig, eller gör mig ledsen. När jag började skriva var jag ganska vilsen och nere. Arbetsgivaren och facket betedde sig fult, orättvist och inkompetent varpå jag blev frustrerad och arg. Sen dess har det blivit roligare på alla plan i livet och jag hoppas att det framgår i mina texter.

Mannen och jag har diskussioner om allt och inget. Förr var jag rädd för att diskutera, för jag upplevde det som att jag antingen blev dumförklarad eller att risken för gräl, på grund av skilda åsikter, var överhängande. Vi tycker olika i vissa frågor, men det känns aldrig fel att stå upp för sin åsikt i mannens sällskap. I grund och botten har vi samma värderingar, det underlättar ju.

Ibland är vi inte alls överens, men accepterar den andres ståndpunkt utan att det blir dålig stämning och någon måste släta över eller be om ursäkt för sin åsikt. Eller behöva byta den, bevare mig väl! Det är sannerligen inget vidare att ha det så, och "those days are gone", tack och lov. Jag har blivit starkare, modigare och är inte (lika) konflikträdd längre.

En bit på vägen hade jag kommit, redan innan mannen och jag träffades, men han har i högsta grad bidragit till att jag mår så bra som jag gör och känner mig tillfreds med livet i allmänhet och mig själv i synnerhet. Även om jag några gånger blivit högeligen förgrymmad på honom när han har "analyserat" mig och sätter fingret precis på den ömma punkten...

Men jag förlåter honom, det är ganska skönt att få vara den jag är och inte låtsas vara den någon annan vill att jag ska vara. Det är inte sant, det är jätteskönt att vara sig själv och bli accepterad och respekterad för precis det, med alla fel och brister. För inte ens jag är ofelbar eller perfekt...
Vem är det? Den människan skulle jag inte ens vilja träffa, det vore inte intressant.

Nog med skryt över världens bäste man och avslöjanden om mig själv.
Det är dags att ta en dusch och piffa till sig för kvällens samkväm hos våra vänner.
Ha en härlig lördag och var rädd om dig!




2 kommentarer:

  1. Min blogg är ingen kioskvältare eller levebröd, men jag är väldigt glad för att jag har en trogen läsarkrets. På nå't sätt känns det roligare än om antalet följare eller visningar är si eller så. Och det är ju så himla roligt att skriva!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Det är roligt och nyttigt (för mig iaf) att pränta ner sånt man funderar på .
      Jag skulle kunna skriva en bok om allt jag varit med om, men tänker samtidigt att det skulle bli för mycket elände och det blir ingen glad av ;)

      Radera