Ett andra farväl.

Större än såhär är inte min nyckelknippa nu.

Inget som kan tjänstgöra som självförsvarsvapen längre. Blotta tyngden av min forna knippa hade åtminstone gett en viss chockeffekt tänkte jag mig. Jag känner mig utsatt utan den. Eller är det något annat?

Vi hade en bråd dag, Cecilia och jag, men vi hann! Hon tar över mina nycklar och uppgifter och jag är övertygad om att hon kommer att fixa biffen jättebra på egen hand! Jag har fullt förtroende för henne och hon kanske kommer på bättre tillvägagångssätt i upplägget av arbetsflödet. Då vill jag gärna veta hur och vad, för det är lätt att bli fart- och hemmablind.

Nu sitter jag hemma och saknar mina underbara arbetskamrater sådär hjärteknipande när jag tänker på att vi inte kommer att skratta hysteriskt ihop längre och betraktar de fina presenterna och blomman. Fast Tina frågade efter mitt schema idag, för "du har ju tio timmar över i veckan, typ".
Och jadå, jag ställer upp om det kniper såklart!

Oavsett behovet av hjälp ska jag hälsa på såklart, jag har aldrig hunnit/orkat se mig om i vare sig Floda eller Lerum. Båda orterna är mysiga och värda att utforska mer, tro jag. Mannen kan ju få följa med, så kan vi promenera runt och ta en fika eller lunch någon dag när jag är ledig och hans kunder inte är så aktiva. Som en måndag eller fredag, alltså...

I morgon börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är glad och tacksam för det, precis som för alla andra tidigare kapitel, även om inte alla har varit lika roliga. De har gett mig erfarenheter och lärdomar, vilket inte är fy skam. Så länge man lever lär man och himmel vad jag lever! Och vilken ynnest det är att ha ett jobb där man lär sig nytt varje dag!

Nu ska jag laga snabbmat. Färsk pasta och ett hopkok av champinjoner och rökt lax. Ja, jag vet att det är sent, men jag är hungrig och misstänker att mannen är lite sugen när han kommer hem efter veckans andra rep.

Ha en skön torsdagskväll och god fredag på dig!