Racersnabb är jag inte. #bloggswe

Jag känner mig vederkvickt av mina kvicksilver till barnbarn idag. Var inte alls pigg eller kvick själv i morse, så jag kom iväg lite senare än jag hade tänkt. Jag har lång startsträcka på morgonen och så har det alltid varit. Tror inte det spelar någon roll hur gammal jag än blir, morgonseg kommer jag alltid vara, även om jag inte kräver lika mycket sömn längre.

Har lovat min dotter att tillverka en stötdämpare till dotterdottern. Det är en spännande utmaning.
Jag brukar få ihop det jag vill med symaskinens hjälp, men ofta slutar det med huvudvärk. För att vara en relativt händig människa, så måste jag verkligen anstränga mig när det handlar om sömnad.
Verkar tyvärr ha gått i arv till dottern, för hon har "inga syfingrar" enligt henne själv.

Det andra mötet jag åkte hem för, var inte riktigt vad jag hade väntat mig. En annan mamma med funktionsnedsatt barn och jag, samt en samordnare. Hoppas vi blir fler nästa gång, för min förhoppning med denna "grupp" är att kunna utöva påtryckningar på Sotenäs kommun som till skillnad från de flesta andra kommuner demonterar omsorgen.

Det finns en ovilja att "avslöja" vilka möjligheter och rättigheter man kan få ta del av efter att man blivit beviljad LSS-åtgärder. Ja, men det är ju "käckt" att de har ett antal personer på pappret som åtnjuter stöd, när det inte läggs så mycket krut på att vaska fram aktiviteter i realiteten. Det är min uppfattning om verkligheten, men jag låter mig gärna överbevisas om motsatsen.

Själva sammankomsten blev snarare ett samspråk för att få lätta sitt hjärta och stötta i en situation som man känner att ingen annan förstår fullt ut. Jag har inte själv varit på ett Al-anon-möte eller liknande, men kan tänka mig att det funkar ungefär likadant. Man berättar och lyssnar och drar paralleller mellan sina liknande erfarenheter, samt eventuellt byter överlevnadstips och -strategier.

Jag blev lite besviken över detta möte, som du kanske förstår, eftersom jag hade väntat mig ett annat upplägg och mitt behov att prata av mig uppenbarligen inte är lika stort som den andra mammans. Fast jag ska tillbaka och till slut kommer det säkert att handla mer om att enas i kampen för våra barn mot den elaka draken Kommunen.

Jag trodde att detta inlägg skulle bli ett skrivet kort och gott i raketfart, men det kom en Djävulsdans emellan, samt nedmontering av grind och nät på övervåningen. Mannen är snabb som en vessla när han jobbar och jag har bara haft en stödjande funktion i vissa lägen, när armarna inte räcker till.

Nu ska jag illa kvickt posta detta inlägg, innan jag kommer på något annat jag kan dela med mig av.
Maten var det, ja. Microvärmd oxsvanssoppa. Det gick fort!