Efter en utflykt till Grimeton och en sändning därifrån, kombinerat med en manifestation för barns och människors rätt till fred och frihet, känns det skönt att vara hemma igen. Barn på plats, i Gaza och i Danmark deltog "live" i en inspelning som jag inte sett till fullo än, men det känns det sådär fint, det lilla jag fick vara med om. Här får du en länk till hela filmen: FN-dagen.
Sen jag kom hem har mannen och jag pratat om människor som gjort oss till dem vi är idag. Eller vilka människor vi blivit, utifrån vilka vi har haft att göra med under våra liv. Det är ganska intressant att vi har så många gemensamma erfarenheter/upplevelser. Men det är antagligen därför vi förstår varandra så bra och i princip alltid vet hur den andre tänker eller känner i en given situation.
När vi blev ett par, hände det att jag blev irriterad för att mannen "genomskådade" mig och kunde tala om (för mig) vem jag är och hur jag är. Jag fräste, som det kattdjur jag innerst inne är, att han skulle "sluta analysera mig"; vilket var ganska orättvist. I mitt liv, dittills, hade jag inte varit den personen som saker och ting handlade om och var ovan vid att någon visade mig den uppmärksamheten.
Eller intresset, om man så vill. Jag var bra att ha, för att få saker att hända, när man inte kunde ta tag i det själv. Eller så var jag bra att ha till att skylla på, när saker inte blev som man ville. Nu är läget annorlunda och jag känner mig uppskattad för den jag är. På sanning och på riktigt! Jag är jag och det duger bra, eller är till och med bäst, enligt mannen.
Jag känner mig trygg och älskad nu, vad mer kan man begära? Att kunna vara "liten" och våga säga det, utan att riskera att bli hånad eller förlöjligad gör stor skillnad. Att oförbehållsamt älskas för den man är kan betyda allt. Men när kärleken villkoras på ett eller annat sätt är det nedbrytande, för det är inte sann kärlek. Måste man "prestera" för att förtjäna respekt och kärlek, då har det gått för långt.
Det blev ett ovanligt djupt inlägg idag, men jag kände att det var något jag ville dryfta. Brukar avsluta mina inlägg med något som "var rädd om dig", "ta hand om dig och dina nära och kära". Det har en djupare mening än man kan tro. Det finns ingen viktigare människa i ditt liv än du själv, därför ska du ta hand om dig själv. Gör du det, kan du lätt ta hand om andra.
FN-dagen är strax över, men låt inte det hindra dig att bry dig om andra, men först och främst dig själv, som sagt!
Kram Ia!
SvaraRadera