Idag inleds operation frystömning igen. Det finns inga tomma matlådor i köksskåpet och ingen plats i frysen för lammet, som förhoppningsvis kommer om några veckor. Den senaste tiden har jag varit väl optimistisk, när jag fryst in lagom stora lunchlådor, för att konsumeras på min framtida arbetsplats. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle bli ett såhär långt uppehåll mellan jobb.
Inte ens det lilla nöjet att laga mat nu när hösten är här på riktigt, kan jag ägna mig åt. Blir deprimerad på riktigt. Får glädja mig åt att det inte går åt mycket pengar till mat den närmaste framtiden i alla fall. Bra på många sätt, för jag vet inte vad som händer när mina 300 dagar med a-kassa är slut. Ska på informationsmöte på onsdag om detta.
182 kronor om dagen det senaste året, vad blir det när F-kassan tar över? Onödigt spännande, blir det!
Ett borttappat brev, med upplysningen om att "du själv ska numera betala in avgift till din a-kassa" i en röra av uppbrott, flytt och skilsmässa och märkligt nog; ingen påminnelse om uteblivna pengar till en a-kassa, som med medlemsavgifter till stor del finansierar utbetalningarna till sina medlemmar, är anledningen till min ekonomiska misär.
Jag är stukad, desillusionerad och matt. Allt var bättre förr; när facket hade makt och inte satt i knät på varken arbetsgivarna eller politikerna, när a-kassa och fackavgift hörde ihop och automatiskt drogs från lönen om man inte valde bort något av dem.
Fackpampen fick nyss ett mail, med en stilla undran vad som hände sist han träffade HR och skulle påminna om mitt ärende. Det är ju själva den, att man ska vara tvungen att ligga på som en iller där med, för att man ska få veta nåt... Jag är innerligt tacksam för att mannen står ut med hela situationen och mitt berg och dalliknande humör.
Nu ska jag hänga tvätt och sen försvinna in i en annan värld, nämligen korstågens. Eller gör jag verkligen det? Bedriver inte jag också ett slags korståg, mot fega fack och arbetsgivare? Mitt är tack och lov inte lika blodigt och oresonligt, men snart lika långvarigt. Det känns så, åtminstone...
Ha en fin dag och ge aldrig upp!
Ring upp honom, svårare att smita undan än mail.....och på dom bara!!!
SvaraRaderaHan är svår att nå på telefon också... väldigt upptagen, tydligen. Vilket inte förvånar mig för det händer mycket i den världen och får man inget ur händerna, så antar jag att högen bara växer.
RaderaTack för pepp! :)