Livat och glatt.

Det var väldigt ljust igår när vi gick och la oss. Snön föll ymnigt och det lyste upp vinternatten. Idag vaknade vi upp till ett djupt snötäcke och snöplogen lyste med sin frånvaro. Det gör den fortfarande. Det var lite spännande att sätta sig i bilen, som den snälle mannen skottat fram för mig. Bara att gasa på och backa med nästan fullt rattutslag och snabbt lägga in ettan och fortsätta gasa.

När jag kom ut på Jolengatan var snödjupet något mindre, någon hade väl hyvlat av lite grann tidigt i morse, antar jag. Spårdjupen var mycket distinkta så det var bara att följa dem. Ute på leden var det bättre plogat, men E6 var en besvikelse. Bitvis djup snömodd och däremellan kändes det som om jag körde på en tvättbräda och jag befarade att något vitalt skulle skaka loss i bilen.

E20 var en riktig rysare tills Allum var passerat. Då blev det mycket bättre, fram till Jerikobacken åtminstone, vilket är en relativt kort bit. Det som orsakade mest problem var lastbilarna, förstås. De är ju inte lika snabba uppför som personbilarna är. Och de vill köra om, i en fil som är avskild med en bred sträng av snömodd och is. Det går sådär, när de ska knö sig in i finfilen igen...

Ja, det är bara att hålla sig i gräddfilen och ha is i magen. När hela karavanen nått toppen och skådar ljuset i tunneln, släpper proppen självklart. Vad händer då? Jo då hamnar karavanen bakom de två plogbilarna som hinns upp i Lerum. Sen kör vi alla lugnt, fint och städat efter dem dit vi ska. Jag erkänner att jag tyckte det var skönt att få köra av i Floda, istället för Alingsås.

Städat och städat, förresten. En Volvo av osäker modell körde ut bakom mig i Lerum och hur den föraren såg något alls begriper jag inte. En liten glugg där människan satt fanns det. För övrigt var hela bilen täckt med 20- 30 cm snö. Motorhuv, tak och fönster. Han måste ha haft väldigt bråttom iväg och vad hade han för det?

Jag tror att det var en Volvo och jag tror det var en manlig förare. Det kan ha varit en lång kvinna, som ville sminka sig i avskildhet under färden. Jag är kort och vill gärna se var bilen börjar och slutar, så 30 cm snö på motorhuven går fetbort. Jag föredrar att se om någon ämnar köra om mig och jag vill se utryckningsfordon innan dopplereffekten uppstår.

Det finns backspeglar i alla bilar såvitt jag vet och jag använder mina flitigt och förstår inte hur någon kan låta bli att sopa bort snön från dessa och resten av bilen. Hellre fri sikt än sminkad, hellre sen till jobbet än liggande i diket eller ännu värre. Sen sticker jag inte under stol med att jag tycker det är kul att sladda runt i snö, men det ska ske utan fara för mitt eller annans liv.

Det tog dubbelt så lång tid som vanligt att komma till jobbet, men jag kom i tid. Jag hade kontakt med min chef och de av mina kollegor som liksom jag bilpendlar till jobbet, för att höra hur det var i verkligheten. På TV sa de att det var snökaos, men det är alltid kaos i Göteborg, så fort det kommer aldrig så lite snö. Undrar hur de klarar sig norr om Vänern vartenda år?

Hur orkar de leva i ett ständigt snökaos? Jag fick en akut längtan efter min äldste son under vägen till jobbet, för omgivningen påminde om vägen och framför allt, sista backen upp till Borlänge med all snön idag. Jag hoppas vi får möjlighet att ses snart...

Det "roligaste" som hände idag var min sladd in på parkeringen utanför jobbet. Rallygenerna sa mig att bästa sättet att få en vettig parkeringsplats och att komma iväg hem efter jobbet var att backa in, även om det var mycket snö. Sen är det bara att gasa och sladda ut. Det funkade!

Ett och annat har man väl lärt sig av Rally-Morbror och av att vara kartläsare för densamme. Att praktisera ute på skogsvägarna mellan Nordby och Krokstrand hjälper också...

När jag kom hem hade alltså plogbilen inte hunnit hem till oss, så jag körde fast. Men jag kom loss och backade ner en bit och byte riktning. Och körde fast igen. Okej, backa en bit, rätta upp bilen och gasa. Försökte utnyttja grannens uppkörda väg till hans garageuppfart, men det gick inte alls. Backa och försöka igen alltså, men där fick jag ge upp och inse att jag måste börja skotta.

Ropade hej till mannen som kom ut och skottade, igen. Jag hämtade grannens lilla skyffel och med gemensamma krafter fick vi bort tillräckligt mycket snö, så att jag kunde köra in på min plats. Sen jag fick astma är snöskottning inte heller min bästa gren. Kyla och ansträngning är obra, men det finns bra mediciner, som kuperar det värsta. Varm broccolisoppa och Bricanyl, närmare bestämt.

Dagens hjälte är således mannen, som hjälpt mig hela dagen med snöskottning och jag är så tacksam för det och mycket annat.