Knusslig?

Igår gjorde jag en stor laddning köttfärssås efter jobbet. Sedan vet jag inte vad jag gjorde mer än att jag och mannen åt middag och satte oss i "salongen". Det låter roligare än vardagsrum. Han i soffan med sin tegelsten till bok och jag med den nya korsordstidningen. Knäckjobbet brukar jag lösa på högst ett par timmar, om jag inte gör annat emellan.

Men jag somnade uppkrupen i min fåtölj, med korsordet på armstödet och pennan i högsta hugg. Nåja, kanske lite överdrivet, men skrivklar i alla fall. Märkte att Mayzan markerade att hon ville ut genom att hoppa upp på ryggstödet, men jag orkade inte reagera. Inte förrän mannen pussade mig på pannan och frågade något.

Då packade jag ihop mina pinaler, gick upp och borstade tänderna och somnade om i sängen. Klockan var inte ens tio och jag hade suttit en bra stund uppenbarligen, för halva kroppen hade domnat bort. Sov ytterligare elva timmar tills mannen antagligen tyckte det fick räcka och serverade kaffe och GP. Nå jag började vakna till ändå, det där med naturbehoven, du vet.

När jag läst tidningen och "Två Dagar" var jag hungrig, man blir det när man läser restaurangkollen och recept. Så motvilligt välte jag ur sängen och drog på paltorna och vinglade ner i köket. Suck, inget bröd upptaget. I kylen stod en kastrull med majsris och en annan med broccoli. Risplättar eller broccolisoppa? Det blev det sistnämnda till frukost. Eller frunch om man ska var noga.

Jag borde åka och hämta mat och ordna en tid för besiktning, men det tar emot. Har satt igång diskmaskinen, lagt sonens sängkläder i tvättmaskinen och deklarerat, det räcker väl för idag? Att räkna ut hur mycket jag skulle dra av för resor till och från arbetet hela förra året tog en bra stund. Sju olika arbetsplatser hade jag att räkna på. Minst 218 dagar jobbade jag och många mil blev det.

Tur att jag har varit noggrann och skrivit upp alla arbetspass i almanackan. Om jag hade varit ännu petigare i mina uträkningar hade jag kanske kunnat dra av några kronor till, men uppgiften var tillräckligt tröttsam som den var. Kortedala ligger längre bort än Östra till exempel, men räknades in på samma avstånd, liksom Stabbetorget. Man ska inte vara knusslig...

Fast om man ska tro allt man läser och hör, så ska man inte bjuda på något. Vare sig det gäller pengar, tid eller en hjälpande hand, för man blir bara utnyttjad. Vart är mänskligheten på väg om man ska behöva tänka så i alla situationer? Ingen tycker om en fullblodsegoist, men ändå beter de sig som en sådan? "Sköt dig själv och skit i andra", jojo, det funkar väl tills man sitter i knipa själv, förstås.

Då vill man nog att omvärlden "ställer upp" och hjälper till att byta däck på motorvägen, hjälper den som ramlat omkull, eller blir trakasserad av ett gäng på öppen gata, eller hur? Än så länge finns det vardagshjältar och superhjältar som utan att tveka (eller bara en kort sekund) rycker in och reder upp situationer i både stort och smått.

Jag beslutade mig nyligen för att mannen och jag ska dra vårt strå till stacken och bli världsföräldrar. Ingen kan göra allt, men alla kan bidra med något. Och så fortsätter vi att vara snälla mot varann och alla som förtjänar det, både bekanta, grannar, vänner och familjer. Hur svårt kan det vara? Icke alls och dessutom tror jag på karma.

Tog mig i kragen och bokade en tid för besiktningen via nätet, när jag nu råkade avslöja hur "präktig" jag är. Så nu är det bara maten kvar att laga. Det blir lax. Lättlagat och snabbt. Tillbehör? Ja, något blir det antagligen. Jag vill fortfarande inte åka till affären dock, så jag får inventera köksskåpen och hitta på något som funkar.

Ha en fin tisdagskväll och en skön onsdag!