tisdag 19 maj 2015

Livsviktig planering. #blogg100 #bloggswe

080.
Sent igår kväll fick jag en förfrågan om jobb. Jag bokade det förstås, jag behöver alla timmar jag kan få. På jobbet var det kaos när jag kom, hela havet stormar liksom. Massor med ouppackade backar och alla Sveriges apotek hade drabbats av något centralstyrt datafel, så e-recepten gick inte att komma åt. Kunderna var ledsna, arga, uppgivna i vissa fall, medan en del ryckte på axlarna.

I varje fall jag skulle aldrig komma på tanken att hämta ut ny medicin samma dag eller dagen efter jag tog sista dosen av mina mediciner. Visst händer det att jag glömmer min allergimedicin, men aldrig min astma- eller hjärtmedicin. Där ser jag till att ha minst en vecka kvar innan den tar slut. Insulin och andra livsviktiga mediciner, hur kan man riskera att inte ha dem hemma?

Det räcker med ett strömavbrott, så kommer man inte åt något. Är det en bug i systemet är resultatet detsamma. Leveransproblem är en annan orsak. Då måste man kontakta sin läkare för att diskutera likvärdig medicin och alla vet ju hur lätt det är att komma fram till sin doktor? Är det en medicin som "bara finns här", vore det kanske idé att vara ute i god tid, för tänk om det är fler som behöver den?

Någon veckas framförhållning är väl inte för mycket begärt? Kan det bero på att tillgängligheten har skämt bort oss så till den milda grad, i en storstad som denna? Jag är inte uppväxt här, utan har fått planera för att handla och ha saker hemma, när de behövts. Att behöva åka 2-5 mil, för att jag glömt beställa eller köpa något, det fanns inte på kartan. Inte ens 1 kilometer nu, när jag bor här.

Åka tvärs över stan för att mitt hemma-apotek råkar ha slut på den, för mig livsviktiga, medicinen för att jag inte har bättre koll, nej aldrig! Att sen bli arg för att den är slut, det är ju så befängt att jag baxnar. Nu råkar ju personalen vara ett ovanligt tolerant och luttrat släkte, så de höjer knappt på ögonbrynet för en utskällning vilken kunden rimligen borde ge sig själv.

Nå, jag är bokad imorgon också, liksom på torsdag. Olika ställen bara och på fredag är jag bokningsbar, åtminstone i skrivande stund. På måndag blir det spännande, för då ska jag på intervju hos D på Experis. Fast i sanningens namn är det väl mer spännande vad det kan leda till. Kanske hamnar jag i en helt annan bransch till slut?

Utmaningar ska man ta tillvara på, de leder till nya erfarenheter och lärdomar och sådana kan man inte få för mycket av. Jag hade inte varit där jag är idag, om jag inte tagit den dåvarande RC:ns utmaning i Nordby. Hade kanske inte träffat min man och det hade ju varit synd. Väldigt synd, faktiskt. Jag hade inte fått lära känna bästa Joss, eller de andra heller.

Å andra sidan hade jag kanske inte fått astma. Jag är nämligen helt övertygad om att jag jobbade mig så intill utmattningens gräns att mitt immunförsvar fick sig en knäck och larmade vilt att det var dags att lugna ner sig. Som alltid kommer reaktionen när det börjar lugna ner sig och riktigt dålig blev jag inte förrän jag lämnat den arbetsplatsen. Bra läkare och daglig medicin gör att jag mår prima nu.

Det enda jag saknar är 42 miljoner på kontot, eller åtminstone ett fast jobb, men det kommer. Vilken dag som helst...

Mannen stod för maten idag med. Igår fick jag risotto och god korrrv. Idag serverade han kyckling med ris och sweet chili-sås. Gott! Imorgon får vi äta lunch ihop, istället för middag. Vet inte vad än, men det ordnar sig. Jag hade inte räknat med jobb, därför rasade hela matplanen som ett korthus, får tänka om lite. Framförhållning var det ja... Nu soffhäng innan det blir dags att krama kudden.

Ha det gott och lev väl!

2 kommentarer: