För att skingra tankarna och inte bli för hönsiga, när han trots allt verkar okej igen, satt mannen med näsan i en ny bok och jag med korsorden i sällskaplig tystnad, vilket var väldigt skönt och behövligt.
Planerna att klippa gräset och pyssla ute kom helt i skymundan, dels för regnet (inte så mycket, men ändå) och dels för att vi faktiskt inte hade riktig ork till det.
Det enda praktiska som blev av, var tvätten och matlagningen. Lagom jobbiga sysslor, när man har en tvättmaskin som gör grovjobbet. Maten var lättlagad. En del skulle till och med påstå att den inte lagades alls. Snabbgravad lax blev det till slut och den var lika god som förra gången, fast en annan smaksättning, förstås. Man måste ju förnya sig.
Nästa gång ska jag använda japansk soya, måste bara skaffa hem lite mer av den varan och fånga en ny lax. Vi får äta lax idag med och i morgon, biten var ganska stor och hade passat bättre till ett större sällskap, men det är inte något straff att moffa i sig den precis...
Jag tänkte att den får utgöra en förrätt idag och fredagens middag, som inte åts upp när katten skrämde oss halvt från vettet och blåste oss på maten, får stå för resten. Mätta lär vi bli i alla fall. Såhär såg det ut i fredags:
Inte så svårt att återskapa, det gillar vi! I morgon får det bli något nylagat och dessutom ska jag baka.
Bröd, alltså. Jag är obokad och ledig, så det passar fint. Speciellt nu, när mannen flyttat kontoret från köket till övervåningen, så vi slipper vara i vägen för varann och våra "jobb".
Jag sitter fortfarande i morgonrocken och ska dra mig tillbaka till badrummet och vaska mig. Det kommer ta trekvart att bli klar. Själva vaskningen tar inte mer än 10 minuter max. Det är håret som ställer till det för mig. Fick en tid för klippning på tisdag, men såvitt jag vet är det två dagar dit och jag måste försöka leva med denna buske tills dess.
Tittade efter papiljotter på allvar när jag var i affären häromdagen. Så illa är det alltså. Att jobba med höger arm över axelhöjd är inte så skönt och just nu känns det som om håret aldrig tar slut, utan är en halvmeter ovanför skallen. Givetvis stämmer det inte, men du förstår känslan? I själva verket är luggen precis så lång att den killar mig på nästippen och det är rekord för mig.
Så det är bara att bita ihop och föna, föna och föna. Kleta in med lite kladd och spraya, så kanske det håller till kvällen. Annars blir det en tofs igen, till mannen stora förtjusning. Jag har visst glatt några fler, men fick bannor av en av sönerna för att jag såg fånig ut, fast det bjuder jag gärna på! Hår i ansiktet kan jag inte fördra, så man får hitta på nåt. Tittade lystet på ett diadem igår, men nej...
Ha en härlig söndag, vad du nu hittar på, men var rädd om dig och ta hand om dina nära och kära!
PS. Jag är född blond, blev mörkare med åren, men nu går det åt "rätt" håll igen. Och nu när håret är så långt syns alla mina vita strån extra tydligt. Det brukar se ut som om två personer blivit klippta i samma stol när jag är färdig hos Malin, min favoritfrisörska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar