Powered By Blogger

onsdag 1 april 2015

Nu måste jag berätta. #blogg100 #bloggswe

032.
Vi fastnade i en gammal, egentligen ganska dålig film igår, men ibland bara måste man se klart och skämmas över de grova skämten och framställningen av både färgade människor och kvinnor. Givetvis syftar jag på "Snuten i Hollywood 2" som egentligen befann sig i Detroit. Även om det är långt kvar till jämlikhet och jämställdhet har det blivit lite bättre sen -87.

Vi gick med andra ord till sängs alldeles för sent och följden blev såklart att sömnen blev därefter. Ytterst orolig, bara för att rädslan att försova sig på grund av nattsudd ökar hundrafalt. Därför är jag redo för sängen redan nu. Fast det ignorerar den rebelliska delen av mig, jag är väl inte så gammal att jag inte klarar ett nattsudd? Dessutom har jag sovmorgon i morgon...

Har du sett Specsavers reklam på TV? Jag tycker den är hysteriskt rolig, dels för att jag själv ser lika bra som bofinken Knut, dels för att jag ogillar måsar. Milt sagt, alltså. Tre "close encounter"-händelser i min barn- och relativa ungdom har snarare lett fram till en animåsitet, om skämtet ursäktas, mot just denna fågelart. Jo, jag har glasögon, förresten.

Den första händelsen inträffade när jag och min närmsta granne var på väg hem skolan. Bussen släppte av oss på torget och på vägen mot den beryktat grymma Godtemplarbacken som ledde hem till oss möttes vi som vanligt av en årskamrat på sin cykel. Han gick inte i samma skola och var alltid hemma före oss. Han var nog rätt kär i min klasskompis och cirklade runt oss fram till backen.

Innan vi ska gå över vägen blir vi stående en stund och då är det en mås som släpper en äcklig bajsladdning rakt i nacken på mig. Jag hade längre hår på den tiden och det blev full av måsskit, samtidigt som det rann nerför ryggen på mig. Cykelkillen skrattade så han välte, jag sprang hem uppför hela mördarbacken. (Ja, på den tiden kunde man fortfarande se mig springa)

När jag kom hem till mamma, fick jag sätta mig i badkaret varpå en tvagning av sällan skådat slag genast påbörjades. Det stank så vidrigt och jag vet inte hur många intvålningar och sköljningar som mamma utförde, men det kändes som om jag aldrig fick bort lukten. Gissa om jag duckade varje gång jag såg ett måskräk efter det?

Andra händelsen inträffade på altanen hemma på Godtemplargatan. Vi skulle grilla och det blev väl oemotståndligt för måsarna som var vana vid att en annan granne generöst delade med sig av fiskrens ute på gatan nedanför vårt hus. Måsskrället anföll alltså mig som var ställd att bevaka grillen och pappas spontana kommentar var: "tur att måsjäveln missade grillen". Jaha, bättre han träffade mig?!

Jaja, det hade ju i och för sig varit synd om maten hade förfarits, men den känslan och lukten, igen liksom?! Det var nästan för mycket för min unga och känsliga person.
Tredje händelsen var av något tveeggad natur. Jag var på väg i bilen till jobbet på Abba Seafood i Kungshamn. Gravid med tredje barnet och fruktansvärt illamående på morgnarna.

För dig som inte känner till Kungshamn och var Abbafabriken ligger, så är det en liten uppförsbacke innan vägen planar ut på en raka innan avfarten mot Smögen, när man kommer norrifrån. I backen anar jag en mås långt framme på vägen. Höll 50, laglydig som jag är; åtminstone då, när körkortet var relativt nytt och hade eländet väl synligt framför mig, stående på vägen.

Närmar mig, saktar in när ruggugglan inte reagerar som förväntat. Jag kryper fram, till och med tutar upprepade gånger och den flyttar sig inte ändå. När jag står nästan stilla, då lyfter han äntligen och får luft under vingarna. Alltså gasar jag lätt och är nöjd med att hönshjärnan hörde mina kvack till slut.
Vad händer? Den fullfjädrade idioten till pippi, vänder och flaxar rakt in i min vindruta!

Förstå hur förtvivlad jag blev när jag såg den virvla runt och landa bakom bilen! Mådde jag illa innan, så blev det ännu värre efter detta. Samtidigt kände jag någonstans att jag gjort allt jag kunde för att undvika denna närkontakten och att jag äntligen fått revansch för de tidigare. Hur mycket kustbo och djurälskare jag än är, så kommer jag aldrig att uppskatta måsar.

Skrattar bäst som skrattar sist? Jag bävar, vågar jag tro att rättvisa är skipad, eller har jag fortfarande en gås oplockad?

Hoppas det mås väl idag och må morgondagen bli än bättre!

PS. Filmen jag syftar på: Smash.





4 kommentarer:

  1. Men himmel, det verkar som om de har ett ont öga till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet då inte varför. Det var de som började! :)

      Radera
  2. Oj, måsarna verkar inte tycka om dig. Har fått en rejäl måsblaska mitt på huvudet när jag vari 14-årsåldern, på väg ut för att träffa vänner. Det var bara att vända hem igen. Så jag vet vad du menar ;-)
    Kram Kim

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram Kim!
      Usliga flygfän, de där skränfåglarna...

      Radera