Powered By Blogger

tisdag 21 april 2015

Saknad. #blogg100 #bloggswe

052.
Det är inte så många timmar sen jag skrev och jag är lite yr i mössan, så det kan bli ett kort inlägg idag. Mannen väckte mig med kaffe på sängen i vanlig ordning, när jag har sovmorgon. Har tyvärr inte sovit så gott inatt, därav yrseln eller snarare tröttheten. Det vill inte mycket till för att min hjärna ska löpa amok och få ihop skrämmande scener som stör nattsömnen.

Igår krockade en god vän med en annan cyklist, men det gick förhållandevis bra, tack vare hjälmen. Varken mannen eller jag har någon trampvänlig cykel (finns det sådana alls?), men i min dröm skulle vi ta en cykeltur i alla fall. Mannen vägrade ta på sig hjälm, för de "är så fula" och det tog en ände med förskräckelse, förstås.

Till saken hör att det är den dagen idag. Min bäste väns födelsedag, men den får vi fira utan honom för fjärde året. Tiden går så fort och vi vet inte hur lång tid vi har fått oss utmätt. Det var den 7 mars 2011 jag fann min vän död. Jag ville inte fatta och då stod tiden stilla, på något märkligt vis. Ringa ambulans, känns det vettigt, när det är så många andra som behöver få besked om vad som hänt C?

Svårast av allt, ringa min syster och deras barn. Hans syster och ve och fasa, hans mor. Fast jag följde med systern till mamman, för att berätta hemma hos henne istället. Mitt i all chock fick jag köra min före detta man, barndomsvännen och granne till C, till VC för chockbehandling. Ambulanspersonalen hade åkt, polisen var kvar ett långt tag och var fantastiska, men kunde inte hjälpa till med det.

Mamma, pappa och syster Å ryckte ut och stöttade oss, fast de var i lika stor chock som vi. Ja, det var en oerhört jobbig dag och upplevelse. Saknaden är fortfarande stor, men till slut tvingades man acceptera att han är borta. I tankarna finns han ofta och jag är dessutom övertygad om att han håller koll på oss. En olycka har han åtminstone avstyrt för min egen del, men det är en annan historia...

Så kort blev det visst inte, detta inlägg. Det kändes återigen viktigt att sätta ord på känslorna, så att jag själv kan ta mig igenom denna dag och koncentrera mig på alla minnen som är fina och glada.
Det är det man gör, om man inte ska deppa ihop. C hade inte velat det och vi tjänar inget på det, heller. Så resten av denna dag ska bli en ljus och glad dag, sådeså!

Lunch ska lagas, arbete ska utföras. Bäst jag sätter fart.
Ha en fin dag och var rädd om dig, ta hand om dina relationer och vårda dem väl!


2 kommentarer:

  1. Alla som vi varit med om är med oss i de avtryck som de gjort i oss.
    Kram

    SvaraRadera