Powered By Blogger

söndag 5 april 2015

Vänta dig mirakel. #blogg100 #bloggswe

036.
"Det finns alltid en passande låt" påstår alltid en vän till mig och mannen. Den här känns väldigt rätt idag. När jag efter tre kvällar och en snuskigt tidig morgon idag kommer hem och mannen serverar mig en G&T och beordrar mig hit, till min fåtölj; med orden "du ska inte visa dig i köket, utan låta mig ta hand om dig och maten eftersom du jobbat hela helgen" lyssnar och lyder jag.

Det har varit en tuff påsk, framförallt känslomässigt. Butiken blev nämligen utsatt för en organiserad stöldraid idag. Hur gör man när det kommer in två individer som cirklar runt sminkavdelningen, en vid värk- och en vid tand-, samtidigt som en annan uppehåller en kollega med ett recept som inte finns? Nu svär jag, för andra gången i min blogg; jag vill ta mig fan kunna klona mig!!

Jag var halvvägs ute ur butiken efter en av dem som uppenbart hade stoppat jackan full med Alvedon, innan jag sansade mig, för han såg så vild ut i ögonen att han kanske slagit ner mig om jag framhärdat. Det finns gränser för vad jag utsätter mig själv för. Sen upptäcker jag att andra saker också är borta och blir återigen rasande, för jag kan inte göra något åt det.

Igår uttryckte jag tacksamhet mot polisen som hjälpte till vid solosnatteriet. Idag saknade jag verkligen den befogenhet de besitter. För även om jag inte såg att sakerna stoppades ner på fel ställe, så visste jag. Frustrationen när man är helt själv, utsatt och oförmögen att göra något åt situationen är enorm. Det gäller i beskrivna händelser, men även andra, som vid missbruk och beroende...

En representant för kriminalvården var kund senare på dagen och det var en av de mest osmidiga människor jag nånsin råkat ut för, tror jag. Hoppas innerligt att hon inte hade med vare sig interner, kollegor eller allmänheten att göra. En mer självisk och självupptagen person får man leta efter. Skyltar man med emblem och kostym, så kanske man borde vara mer... ödmjuk?

Jag vet... jag är kritisk till min bransch i många stycken, till vissa arbetsplatser i allmänhet och kedjor i synnerhet; så jag borde kanske hålla näbben, för att återkoppla till tidigare inlägg. Varför blir jag upprörd, när "mitt" apotek blir utsatt för snatterier och stölder, när jag känner mig orättvist behandlad? Jag tar det personligt, när jag och min arbetsgivare för tillfället blir lurade...

Jag har blivit så manipulerad i mitt liv, att hälften vore nog. När man (jag) med tiden lärt sig att det inte behöver eller ska gå till så; blir jag då mer upprörd än andra eller annars, när det händer igen? När ett "naturligt" tillstånd upphör att vara naturligt för att man sakta men säkert inser att den man lever med inte har en dold agenda, utan faktiskt månar om någon annan än sig själv, då fattar man?

För en liten stund sedan serverades maten och den såg ut såhär:


Ankbröst med potatismos, apelsinsås och vinbrässerad rödlök. Det föll i alla fall mig i smaken och resterna får nog ingå i en asiatisk sallad. Jag känner mig lyckligt lottad som har mannen som levererar, oavsett om jag jobbar tidigt eller sent. Min man; omtänksam, osjälvisk och snäll.
Åtta månader har gått sen vi "blev ett", det känns som ett värdigt firande av det idag.

Ha en go' påskdag och en ännu bättre annandag!

3 kommentarer:

  1. Oavsett om man kan göra nå't eller ej så måste man REAGERA! Om vi inte gör det så....är vi ju dö'a!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det sa jag till en av kollegorna med. Om man är hyfsat arg och visar att det inte är ok och inte visar underdånighet eller rädsla borde det ha viss effekt? Står man platt och inte ens vågar opponera sig har drägget vunnit, eller hur?

      Radera
    2. Precis! Och reagerar vi inte kan vi inte heller kräva att "nå'n" ser till att fixa det medan vi tittar på!

      Radera