Pro Vitae!

Uppe med tuppen, både mannen och jag, redan halv åtta alltså. I själva verket bara en halvtimme tidigare än vanligt, men ändå. Kan konstatera att läkarbesök i stan klockan nio inte är att rekommendera ur trafiksynpunkt. Till halv tio går det mycket smidigare att ta sig fram. Där ser vi hur mycket en halvtimme kan betyda.

Åkte vidare till Bagaren och Kocken som, jämmer och elände, hade stängt för inventering just idag! Så himla obra. Jag antar att det kommer att dröja ända till nästa vecka innan jag får dregla över knivar, stekpannor och pepparkvarnar. För jag har inte lust att åka dit i morgon, eftersom vi inte har något annat ärende på stan. Trängselskatten ska undvikas i möjligaste mån, du vet.

I Hovås försöker man undvika döden. Lycka till, säger jag! Här är en länk till en av flera artiklar i ämnet. Några av argumenten emot ett hospice just där är att "det finns en badplats där folk badar på dagarna och ungdomarna festar om kvällarna". Det är kanske precis därför platsen är så väl vald? Vacker omgivning, liv och rörelse som väcker fina minnen i livets slutskede...

Hur kan det vara skrämmande för barn att det finns döende människor i deras närmiljö? Det är väl ett utmärkt sätt att lära dem att livet är ändligt, att nära och kära kan drabbas av sjukdom och tyvärr också en alldeles för tidig bortgång. Det kanske till och med skulle få dem att lyfta blicken från paddan och mobilen i jakt på Pokémon och vilja träffa mor- och farföräldrar medan tid är?

"Frekventa transporter av patienter och avlidna, anhöriga och djup sorg och förtvivlan kommer att bli ett mycket ofta återkommande scenario. Tyvärr kommer många att förknippa området med död och lidande."

Oj, så hemskt! Sorg och död är en naturlig del av livet och barn bör inte vara ovetande om detta. De kanske rentav växer upp till mer empatiska, medkännande, hänsynstagande och ansvarsfulla människor tack vare att de blir medvetna om livets mindre trevliga sidor och dess oundvikliga utgång? Kanske tänker de på att använda cykelhjälm, bilbälte, att leva sundare och i nuet?

Jag blir så beklämd och ledsen av att läsa Hovåsbornas egoistiska protester och argument mot bygget av ett hospice för femton medmänniskor som behöver en positiv och vacker plats att tillbringa sina sista månader i livet. Jag kan tänka mig vilken tröst det är för deras anhöriga att så är fallet också. Att kunna gå ut till stranden efter ett anhörigbesök och samla krafter och tankar innan man far hem...

Det är inte ett krematorium som ska byggas, det är inte en kyrkogård, det är inte ett leprasjukhus, det är inte ett ebolaläger! Det är ett sista boende innan den oundvikliga döden på grund av sjukdom som inte smittar någon annan. Sorg kan "smitta", men också väcka tacksamhet för att man inte själv är drabbad, vilket gör att man blir rädd om sina nära och kära. Det kan väl aldrig vara fel?

Ägnar mig åt tvätt och andra vardagliga sysslor som jag kan ägna mig åt för att jag är frisk och levande. Lagar mat och äter den tillsammans med min högst levande man, som mig veterligen bara lider av snarkning. Tänker på min mormor som är mycket vital och hur tacksam jag är för att hon är i livet fortfarande och hur tacksam jag är för att mina nära och kära inte behöver vårdas på hospice.

Om jag själv skulle drabbas av sjukdom och behöva palliativ vård är Hovås exakt det ställe jag skulle uppskatta mest, uppfödd vid havet som jag är. Jag har också festat på stränder, badat i havet och uppskattar att folk tar för sig av livet, möjligheter och chanser. Döden kan komma när man minst anar det, ibland är förloppet långdraget och alla förtjänar bästa möjliga omvårdnad och miljö under tiden.

Vi vet inte hur mycket tid vi har utmätt, på gott och ont. Jag vill inte veta när min tid är slut, å andra sidan vill jag ju hinna med en massa saker innan. Alla resmål jag drömmer om, men inte har råd att åka till. "Du kan ingenting ta med dig dit du går", sjöng Edvard Persson Så är det ju, fast jag har ingen kassakista att ösa ur nu heller, tyvärr. Men jag har livet och det räcker gott.

För att fira livet ska jag idag laga en fisk- och skaldjurssoppa och dricka ett gott vin till den och njuta full ut! Jag bjuder på en gammal bild av en liknande soppa, för att hela inlägget inte ska bestå av enkom jämmer och elände, det vore ju för sorgligt...

Pro Vitae! För Livet!

Skogstokig.

Det blev två filmer innan vi kom i säng igår. Del 2 och 3, eller del 4 och 5, beroende på hur man ser på saken. I ordningen på filmerna eller av händelserna i hela historien. Vi kör på ikväll igen, när mannen knattrat färdigt på sin dator och gjort det han behöver göra. Vi tar ledigt några timmar i morgon och åker och hälsar på Doktor Pernilla och tittar in på Bagaren och Kocken efteråt för att utnyttja min Group-present.

Vi behöver en ny stekpanna, pepparkvarn och en kniv. För 3000 kronor kommer man ganska långt till och med i den butiken. En annan fin 50-årspresent ser du bredvid brödet jag bakade idag.

Den fina "lådväskan" fick jag av min kära Lotta och den innehåller en massa godsaker. Av min familj fick jag en slant som ska användas till en resa till Italien och Rom. Där gör de mycket god mat. Alla presenterna var alltså väl genomtänkta och perfekta för en matnörd som jag.

Egentligen skulle jag ju släpa med mannen ut i skogen och jaga svamp idag, men humöret krävde en deg att knåda. Det där fruktade klimakteriet verkar långt borta och det är lika bra det, men PMS är ingen lek det heller. Sur och grinig blir man när det känns som om man hade en kniv i äggstocken. Tur det finns piller som tar bort udden av den smärtan i alla fall.

Resten går över som vanligt och tur är det med. Så det kanske blir en skogstur i morgon om jag inte blivit skogstokig innan. Å andra sidan kan man använda ilska på ett konstruktivt sätt och sätta igång med en storstädning. Eller så kan man sova bort eländet, fast det blir inte renare för det...

Nu är mannen klar, nu blir det film nummer 4 och således del 1 av historien. Krångligt, jag vet.

Ha en fin kväll och onsdag!

Köttmåndag.

Så var det måndag igen och jag tycker det är riktigt bra! Ingen inventering och slutade klockan tre på eftermiddagen. Det händer inte ofta, men jag klagar som sagt inte. Tittade in i fiskaffären på vägen hem, men det var inte så upplyftande. Kanske för att det är just måndag, även om det knappast spelar någon större roll längre, men tråkigt (smått) sortiment till för högt pris fortfarande.

Inte för att det gör något, vi hämtade en så fin skinkstek på Lilla Saluhallen i fredags och den får bli måndagsstek istället för söndags-dito. Vi var ute på vift i helgen och kom hem lite för sent för att laga till den igår. Vi viftade inte så mycket egentligen, utan vilade mest hela tiden, det behövde vi båda två. Och jag är glad över att jag är ledig de närmaste dagarna också.

Jag ska gå ut och jaga svamp, om det inte regnar. Kanske får jag med mig mannen ut. Om han vägrar får han städa. Inga lyfter nämligen inte ett finger när vi är borta, det är hopplöst att få tag på en duglig städerska nuförtiden...

Igår när vi ätit mer snabblagad mat än söndagsstek startade mannen TV:n för första gången på flera veckor, med något kortvarigt undantag för OS. Och han letade upp den allra första Star Wars-filmen! Jag anar att det blir en följetong. Det har jag såklart inte ett dugg emot, tvärtom. Jag gillar filmerna, fast tycker att det blev lite krystat med de nyaste som utspelar sig innan de första.

På det viset är jag nog lite fyrkantig, jag vill ha allt i kronologisk ordning om jag får bestämma. Nu blir ju filmerna förvisso i rätt ordning, men händelserna och förklaringarna till varför det blev som det blev kommer fel och det är lite störande. Faktiskt, som Britt-Marie hade sagt, ytterst välmenande och inte alls oartigt.

"Min mormor..."-boken är slut. Och tårarna rann inatt när jag inte kunde sova för åska och andra oljud. Vad gör det när man har en bra bok och nästan ledigt i fyra dagar? Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska fortsätta med. "Poeten" tog också slut i helgen, men Michael Connelly skriver tillräckligt bra för att jag kan tänka mig fortsätta med resten av böckerna. Kronologiskt, förstås...

Vad åt vi då igår, tänker vän av ordning kanske? Laxpasta. Snabbmat när den är som bäst, helt enkelt. Man skaffar ett paket kallrökt lax, hackar ner lite grönsaker som man tycker om och en liten schalottenlök, vilka man fräser i lite smör och kokar ihop med grädde, cf och lite fiskbuljong, samt vitt vin och sherry. Pilla ihop små laxrosor av några skivor och dela resten och vänd ner i såsen.

Plättlätt och snabbt, alltså. Det tar lite längre tid att göra fläskstek, men det blir lika gott. Och det blev matlådor till oss båda två, plus ett litet paket med bara stek att lägga i frysen för kommande behov.

Disken är klar och mannen letar upp nästa film i skrivande stund. Därför avslutar jag här och önskar god kväll, natt och morgondag!

Kramp!

Tre jobbdagar avklarade, nu väntar tre lediga och det är tur det för jag vaknade med värk i nacken och det har bara blivit värre under dagen. Tog två naproxen till morgonkaffet och läste tidningen i sängen, för att mjukstarta. Jodå, jag åt en macka också innan jag åkte till jobbet. Senare på förmiddagen fann jag för gott att smörja in mig med Ormsalva, där jag kom åt. Lindrade lite att få värme också.

På sistone har jag haft sällskap av Elsa på mina lunchraster. Elsa är huvudperson i boken "Min mormor hälsar och säger förlåt". Jag har aldrig varit för att läsa två böcker samtidigt, men Connelly på engelska läser jag nog bäst hemmavid, och jag har glömt att leta reda på senaste korsordstidningen, därför fick Elsa följa med. Och jag har svårt att lämna henne när rasten är slut.

En så sorglig och ofantligt rolig bok! Här kan du läsa om handlingen om du vill. Det är samma författare som skrivit "En man som heter Ove", vilken jag inte läst än och "Britt-Marie var här", vilken jag har läst och är (nästan) lika tragikomisk som historien om Elsa. Britt-Marie är för övrigt med i "Mormor hälsar...".

Det var så svårt att lämna Elsa i fred i tre dagar att hon fick följa med hem över helgen. Jag tror hon får göra mig sällskap på altanen i morgon. Jag ska försöka bli av med värken och vila så mycket jag kan. Några ärenden kanske det blir, speciellt som det lär bli väldigt varmt i morgon också. Ibland är kyldisken på Ica eller Willy's mer lockande än annars. Lilla Saluhallen kan få besök också...

På lördag ska mannen och jag bevista Lödöse och Motornostalgisk dag. Hoppas vädret håller i sig tills dess, men gör det inte det, då vete fåglarna om vi åker dit. På något sätt känner jag mig för gammal för att klafsa runt i lera och titta på bilar, hur fina de än är. Då tar jag hellre en tur ut i skogen och jagar svamp. Det är liksom dags nu.

Jag vill bo i en zvamp!

Jag har också planer på att bygga mig en gigantisk slangbella för kommande älgbesök. För de lär komma. Man ska inte jinxa såhär, men när förra årets femton äpplen lockade hit dem, då kommer detta definitivt dra till sig de där tjockskalliga och hårdhudade hovdjuren. Det var på vippen jag hade kallat dem kossor, för de är lika "ku-korka"(dialektalt) som sådana och hovdjur är de.

Om jag riggar upp slangbellan i gästrummet kan man sitta på pass och samtidigt i säkerhet, tänker jag. Med lite tur kanske man får in en femetta och älgen kolar av, så har vi mat två år framåt. Fast jag blir inte jättebesviken om det bara blir ett rådjur som hamnar i siktet. Tar mindre plats i frysen...

För övrigt vill jag bara berätta att mannen numera är en hjälte också. Han var ute och "tog en nypa luft" när en idrottslärare med klassen i släptåg bad om hjälp då en av eleverna troligen drabbats av blodsockerfall och behövde komma hem till sina föräldrar. Läraren hade inte järnkoll på vad som krävdes i situationen, så mannens erbjudande om juice, frukt eller socker avslogs.

Däremot fick mannen gärna köra dem till flickans pappa. Efter viss förvirring om den gråa tröjan verkligen satt på rätt pappa, vilket föranledde vissa förbrytelser mot trafikreglerna, återbördades flickebarnet till densamme och läraren kunde andas ut och återvända till sin klass och mannen åkte hem. Vilken tur att han var ute just då och vilken tur att allt slutade väl!

Ha en god natt och en fin fredag!

En svampvisa kanske? Ja, jag är barnslig, så gammal jag är.

Respekt.

Måndag igen och jag måste säga att jag är ganska förtjust i måndagar. Särskilt varannan vecka, för då är jag ledig. Även övriga måndagar brukar vara helt okej eftersom jag slutar tidigt, redan klockan tre, oavsett om jag börjar åtta eller tio. Egentligen tycker jag ju att det är slöseri med tid och bränsle att åka till jobbet för endast fem timmar, men det kan jag inte bestämma själv. Gillar läget.

I fredags lagade mannen mat, som sagt och det gjorde han bra, som vanligt. På lördagen var vi på kalas och åt buffé. Det fanns en jättegod olivpaj där och en sådan skulle jag kunna tänka mig att göra själv någon dag. Du som känner mig väl vet ju att jag helst äter paj utan pajskal, men det krävs tydligen något att hälla fyllningen i..

Det var så gott med tapas att mannen bullade upp med liknande igår, kompletterat med kronärtskockor.

Vi hittade dem i affären sist och de är ju så goda med smör och salt till. Mätta och belåtna satt vi kvar i köket och pratade länge. Det finns ibland saker som behöver vädras och dryftas och jag är så tacksam över att det aldrig "går för långt" innan vi tar upp dem till diskussion. Det blir inga otäcka diskussioner, anklagelser eller verbala påhopp oss emellan.

Missförstånd reds ut innan de blir felaktiga slutsatser och stora problem. Jag har faktiskt bara varit riktigt arg på mannen en gång och det var när vi renoverade köket. Han hade allt klart för sig och glömde bort att inte jag (också) hade en ritning i huvudet med hur det skulle se ut när allt kommit på plats. Så när jag frågade fick jag inga greppbara svar och då blev jag arg och frustrerad.

Jag drog mig tillbaka och lugnade ner mig, sedan redde vi ut det och jag lärde mig att med den mannen blir det inga uppslitande bråk, ingen skäller på, svär åt, eller talar nedlåtande till en. Ömsesidig respekt har den effekten i vilket förhållande som helst. Det var en av anledningarna till att jag friade till honom. Förutom att han är smart, rolig och händig...

Visst blir jag understundom gramse på honom, när han inte lagar mer mat än vi behöver för stunden, till exempel. Jag menar att matlådorna inte brukar föröka sig i frysen, precis. Det finns några andra småsaker jag retar mig på, men det behöver jag inte berätta här. Jag vet att han blir smått irriterad på att jag plockar bort torra blad på krukväxterna, men ger blanka den i att vattna dem.

Jag borde se att häcken behöver ansas och huset tvättas, tycker han. Och det kanske jag borde, men jag prioriterar tvätten inne, tänker jag till mitt försvar. Man ska aldrig säga aldrig, dock. När jag till och med har börjat att påta i trädgården, kanske jag plötsligt börjar bry mig om krukväxterna med. Mannen påpekade nyss att en av de nya blommorna på chilin knutit sig.

Det vore ju roligt om det blir fler än en frukt. Frågar oroligt varför vissa bladspetsar är torra och då svarar han bara lite sarkastiskt att det kanske behövs lite vatten. Och kanske lite näring. Jaha, varför vattnar han inte då, tänker jag och det hela slutar med att jag vattnar, inte bara just chilin, utan alla blommorna. Häpp! Men det kommer inte bli någon vana...

Jag borde åka till affären och hämta mat, så att mannen kan laga mycket mat de närmaste tre dagarna. Idag fixar jag maten förstås, men har inte bestämt mig för vad jag vill göra. Jag fick en kartong med "Allt om mat" av en vän igår, så jag ska kanske börja med att leta inspiration i dem. Alternativt lägga mig på lur i trädgården och brotta ner nästa rådjur som kommer, istället för att skrämma bort det.

Ha en skön måndag och var rädd om dig och din omgivning!

Övervakad och oinspirerad.

Jag börjar få slut på matidéer. Det känns inte bra och är inte likt mig, som du väl vet vid detta laget. Eller handlar det bara om att matlistorna är sorgligt eftersatta och de gamla är glömda? Det är dags att börja om från början och gå varvet runt igen, helst med nya inslag också, förstås. Just nu har vi en hel kyckling, kycklingdetaljer, revben och karré i frysen.

Lammet är nästan slut, mannen grillade den sista racken igår. Det var en trevlig omväxling från sista tidens kyckling- och revbensmiddagar.

Ostkräm och grillad squash, samt sallad med egen pak choi och äpple, selleri och melon.

Nu vill jag ha fisk och skaldjur. De ohemula priserna semestern alltid medför börjar att närma sig rimligare nivåer, men håller sig för nära smärtgränsen fortfarande. När räkorna kostar 300 kronor kilot och kräftorna 500, är det vansinnigt att köpa. Inte prisvärt! Havskatten som kostade runt hundralappen på försommaren är dubbelt så dyr nu, liksom torsk, kolja och kummel.

Jag sitter och väntar på att MAG's deadline för beställningar ska passera så att mannen kan följa med ut och leta föda. Det är han som får bestämma maten idag, i morgon och söndag. På lördag slipper vi tänka alls på det, för då ska vi på kalas i Trollhättan. Det kommer att bli mycket trevligt och gott att äta på Alberts, det vet vi, eftersom vi är något bekanta med av krögarna sedan tidigare.

Sällskapet blir säkerligen lika trevligt även om vi bara känner en av huvudpersonerna personligen. Det är nämligen två 50-åringar och en 80-åring som slår ihop sina födelsedagskalas till ett enda stort. Vi tar bilen dit och åker hem när det passar oss då jag jobbar på söndag igen. Flera av gratulanterna kommer dock att övernatta där och det gör de rätt i, tycker jag.

Det är ju Fallens dagar i helgen också och det lär vara värt att besöka har jag förstått. Kanske vi tar en titt före eller efter kalaset om vädret tillåter, annars får vi satsa på nästa år. Just nu pågår Kulturkalaset i Göteborg, men jag har inte jättestor lust att ge mig in dit, jag är i behov av lugn och ro...

Då är det skönt att hämta förnödenheter till både folk och fä i butiker som är nästan folktomma tidigt en torsdagseftermiddag. Inte fick vi tag på vare sig fisk eller skaldjur, annat än Icas musslor på burk. Jag har tydligen en stående rabatt på det och keso. Visst använder jag ofta musslor i mina fiskrätter och mellanmål behöver jag på jobbet, men det är lite läskigt att vara så kontrollerad, egentligen.

Blir det ingen middag idag, undrar du kanske? Såklart blir det mat idag också. Jag kom på att det fanns en påse Wannamei-räkor (miljöcertifierade) hemma i frysen och en påse med sjögräsnudlar i skafferiet. Det blir således en asiatiskt inspirerad middag och det är ju något helt annat än vad vi ätit på sistone, vilket nog var det viktigaste, att få omväxling.

Ibland fastnar man (jag) i vinkelvolten och då spelar det ingen roll hur många recept jag läser eller vilka erbjudanden det finns i reklambladen. Jag antar att eftersom den älskade mannen är lite för disträ för att planera mat och huvudansvaret därmed faller på mig, blir jag lite trött på att tänka på middagsplaneringen jämt och ständigt, hur märkligt det än låter.

Men vi jobbar på det, så det är ingen ko på isen. Även om jag gärna hade haft en kvarts i frysen. Snart ska vi dock fylla på med lamm. Vi slår till med 1½ i år, vilket var goda vännen G:s utmärkta idé. Hon och hennes make har precis som vi tingat ett lamm de senaste åren och bättre kött har jag sällan skådat, varför det bara är att passa på när tillfälle ges. Två lamm hade måhända varit lite för mycket.

Gissa vad det blir till middag i morgon? Tro det eller ej, men det blir nyanskaffad kyckling, denna gången lårfiléer, som mannen ska servera till pasta. Sådan mat passar också väldigt bra att lägga i lunchlådor, till skillnad från dagens middag. När jag jobbar 10-20 behöver jag varm lunch och middag på kvällen, för trots keso eller liknade vid 17 är jag vrålhungrig när jag kommer hem.

Jag hoppas du har det bra och mår väl? Fortsätt med det om så är fallet, god bättring om det känns sådär. Du vet väl att du är den viktigaste människan i ditt liv, så ta hand om dig, annars kan du inte hjälpa andra!

Kackel i busken.

Så fantastiskt skönt det var att sluta tidigt igår! Jag fick några timmar i solen ute på altanen och blev helt genomsvettig. Det blev inte fisk till middag, det fanns tyvärr inget roligt i fiskaffären på hemvägen. Plan B var att grilla karré, men då upptäckte mannen att det fans tre briketter kvar i påsen och eftersom jag serverat oss en passionmojito innan detta uppdagades gick över vi till plan C.

Plan C var bättre ut lunchlådeperspektivet, så jag antar att det likväl var bra att det blev som det blev.

Vi åkte till ÅV och affären idag, och revanscherade oss. Både grillbriketter, kyckling och tjocka revben hade vi med oss hem. Lite annat också förvisso, men huvudsaken var att vi kunde grilla igen. Eller, mannen fick grilla. Jag lämnar över det ansvaret på honom, då köket är mitt, bara mitt! Undantaget när jag jobbar till 20, förstås...

Vi valde att förkoka revbenen idag och grilla på dem tillsammans med färska majskolvar och serverade grönt från egen trädgård på tallrikarna. Rutiga potatisar hade vi kvar i frysen och tja, lagom arbetsinsats med dem.

Letade efter fisk även idag, men hittade ingen som var prisvärd. Det var trist, men det finns fler ställen att leta på och tack och lov fler lediga dagar utan regn enligt yr.no. Underbart!

Sveriges fotbollsdamer slog Brasiliens! Lika underbart, men lite otippat ändå? Jag känner med Marta, förstår hennes besvikelse, men gläder mig oerhört åt denna vinst för landslaget och Pia. Hur coolt som helst. Saknar bara herrlandslaget. Vad hände där, liksom?  Jag blir rörd till tårar när jag ser Schelins lycka över prestationen och undrar när finalen går på fredag. Hinner jag hem från jobbet?

För övrigt har jag kontemplerat i trädgården idag. Plockat de sista blåbären och några jordgubbar till morgonyoghurten. Kastade fallfrukt från äppleträdet och råkade troligen träffa en fågel intill bäcken. Hörde att ett äpple träffade något och det blev ett himla kackel och flaxande i alla fall. En lång stund, men jag hoppas att fjäderfäet blev mer rädd än träffad och bara uttryckte sitt ogillande.

Äppleträdet överträffar sig själv i år och jag tror det är dags att skörda, innan älgarna demonstrerar sin överlägsenhet och likgiltighet inför vår litenhet och ilska när de invaderar trädgården i jakten på godis och berusning.

Ha en god kväll och natt! Som alltid, var rädd om dig och din omgivning!

Kattkräk.

Hemma i Hagen igen efter en andra utflykt med katterna. De gillar inte min bil lika mycket som mannens pansarkryssare, uppenbarligen. I Kungälv fick jag köra av motorvägen och sanera båda burarna hjälpligt, medan mannen höll katterna i skinnet i framsätet. Visserligen en åt gången, men ändå. Regnet strilade och där utanför på parkeringen stod jag med mina servetter.

Antingen gillar de inte att jag kör diesel, eller för att Pärlan är mindre. Troligen beror det mer på motorns frekvens och en något stötigare färd i min lilla bil. En pansarkryssare har en helt annan fjädring och en V8 låter helt annorlunda, såklart. Jag känner mig ändå lite förnärmad över kräkningarna. Krä(n)kt, rentav...

Jag är också bitter över att kantarelljakten tog slut nästan innan den börjat på grund av regn och att fångsten nästan totalt uteblev. Mannen hittade en handfull och jag själv en. Ja, en.

Men det blev i alla fall en omelett till frunch idag med dem som fyllning jämte Compiz kalkonskivor.
Han får ju hjärtmedicin varje dag, inlindad i en bit kalkonpålägg och eftersom vi hade ett nytt paket hemma, tyckte jag det var onödigt att kackla om att köra tillbaka tio skivor till Hagen. Krassen och salladsbladen är från vår lilla pallkrage, förresten.

Vad har vi gjort i helgen, förutom att misslyckas med svampjakten? Ingentingen. Och jisses, så skönt det var! Vi har suttit och läst varsin bok i soffan. Inte ens lagat mat, eftersom jakten råkade förläggas åt Kustcharken till. Vi hämtade diverse salamis där innan vi genomblöta styrde kosan mot Bovall igen. Ostar hade vi med oss och denna gången kom jag ihåg marmeladerna också.

I fredags kväll värmde jag bara på gamla synder i form av grillade ribs, vilka snällt väntade i frysen. Mannen hämtade bröd och smör medan jag gjorde en liten gucka med paprika. lök och krasse. Då vi anlände relativt tidigt och ingen av oss kände för att starta TV:n började vi läsa ganska omgående. Jag har fastnat i vinkelvolten och läser Michael Connely's svit med Harry Bosch som huvudperson.

Jag hade klarat mig relativt väl som polisdetektiv, inbillar jag mig i alla fall. Fast ibland blir jag fullständigt överraskad av vändningarna, det måste jag medge. Mannen började läsa Pestens tid av Stephen King. "Bara" drygt 700 sidor och i skrivande stund har han 100 kvar ungefär. För omväxlings skull läser han på svenska och jag på engelska.

Jo, vi har träffat min dotter och vårt barnbarn Jonna också. Varför skriver jag "min dotter" och "vårt barnbarn", undrar du kanske? Det är så enkelt som att dottern är min och har en pappa som inte är min make, men barnbarnet har mannen varit med om från hennes allra första dag. Det gäller hennes storebror också, för den delen. Boffa kallas han och det är han. Bonusmorfar, alltså.

Vi var på lekplatsen intill och när Jonna tröttnat på att leka bjöd hon oss på muffins innan de åkte vidare och vi packade in oss och katterna i bilen igen. Lite osäker på hur hemfärden skulle gå var jag allt, men den gick mycket bättre än resan dit. Jag har nog aldrig kört så lagligt som idag. Till och med under tillåten hastighet. Vad gör man inte för de fyrbenta små kräken?

I Bovall gäller för övrigt helt andra regler än hemma i Hagen. Fönsterbrädor, bänkar (köksbänkar undantagna) och bord är tillåtna att tassa på, åtminstone om det inte står mat på borden. De måste ju få en chans att sniffa på omgivningarna och lokalisera sig någorlunda. Balkongen är också tillåten att uppehålla sig på, fast under uppsikt. Och Compiz gör oss sällskap i sängen, bara en sådan sak!

Stannade till på Torp för att hitta middagsmat på City Gross på vägen. Jag sprang in medan mannen vädrade katterna. Det var en besvikelse att hitta nästan enbart tomma kötthyllor. Jag borde kanske ha slagit till på oxkinderna, men begränsad kylförvaring den närmaste timmen gjorde att de fick bero. Fyndade dock kyckling som fick bli dagens rätt tillsammans med quinoaröra.

I morgon börjar och slutar jag tidigt på jobbet, då ska jag se vad Kronans Fisk har att bjuda på. Det känns som om det är en fiskdag i morgon. Sedan är jag ledig i tre dagar till, så det kan hända att det blir nya svampjakter. Kanske en utflykt till Västerlanda till och med? Vi har en vän där och han har en kantarellhund. I jakten på skogens guld är allt tillåtet...

Hoppas allt är väl med dig och att du mår bra!

Lättad.

Efter tre timmar på jobbet i tisdags känns det som om man aldrig varit ifrån det. Därför är det extra skönt att ha tre lediga dagar framför sig igen. På ett sätt är det ju skönt att man inte måste tänka efter för att komma igång, å andra sidan kan kan tänka att man hade behövt lite längre semester för att koppla av ordentligt. Men det är bara att gilla läget, åtminstone tills vidare.

Idag föll en stor sten från mina axlar när mannen gick igenom besiktningen. Ja, hos doktorn alltså. Han drabbades ju av plötslig heshet på midsommardagen och den har inte gett med sig än. Det låter ju som om vi hade världens sjöslag på midsommarafton med skrålande och festande som tog knäcken på honom, men så var det inte alls. Vi hade ju Bob här och då beter man sig inte så.

Hur som helst går vi vidare med detta och går till botten med snarkproblemet också, vilket säkert är en anledning till att hesheten inte ger med sig. Det fanns i alla fall inte några "farliga" fynd och det är huvudsaken. Att heshet, snarkning och sömnapné an vara allvarliga saker vet alla och envar, därför är jag tacksam över att vår VC är seriös och skickade remiss till en specialist.

Min förhoppning är att vädret blir trevligt i helgen för jag vill jaga svamp. Både mannen och jag behöver ut och röra på oss och slappna av, eftersom det finns saker som ligger och gnager oss båda och det är bra att speja efter kantareller och andra svampar i det läget. Bara tanken på att ha frysen full av skogens guld fyller mig med lycka och ett visst lugn.

Sedan gäller det förstås att hitta det. Förra året hittade vi nästan inte något, vilket fortfarande stör mig. Trattkantareller är underskattade tycker jag och sådana hittade vi inte heller särskilt många. Därför vill jag ta revansch i år och bära med kilovis av båda sorterna hem. Det är inte så värst roligt att rensa svampen. förstås. Det är därför det finns rensvin...

Mannen har lagat mat de senaste dagarna eftersom jag jobbat till 20. Det har blivit varierad och god mat, även om han kanske inte tycker det är jättekul att stå vid spisen.

Tisdagens mat, med grönsaker från trädgården.

Onsdagens mat blev blomkålsgratäng med god korrrv.

Idag blev det fläskkotlett från Gödebergs gård och mannen gjorde en utsökt sås!

Han brukar säga att jag är såsmästaren och jag rodnar av berömmet varje gång, men idag får mannen ta åt sig av mitt beröm. Jag hade inte kunnat gjort den bättre själv. Han har fått grepp om sherryflaskan och då kan det inte bli annat än bra sås!

För övrigt hoppas jag således att det blir en god jakt, mat och gott vin för oss i helgen också, samt för dig i den mån du jagar svamp och uppskattar vin. Jag utgår ifrån att alla människor uppskattar god mat, nämligen. Var rädd om dig och din omgivning!

Mjukstart.

Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Fast när vädret ändå ser ut att bli riktigt tråkigt framöver är det väl lika bra att jobba igen. Eller inte. Jag vill ut i skogen och jaga svamp. "Alla" hittar kantareller nu, och då ska väl jag med lyckas fånga några. Det har inte varit läge att jaga på sistone, det har varit lite hektiskt och vi har befunnit oss på fel platser, så att säga.

Vi har åkt som skottspolar mellan Malmön och Hagen känns det som. I lördags var det dags för sista giget där och det var väldigt många fler i publiken än sist. Inte för att det säger så mycket, men självklart gör det mycket för spelglädjen att publiken både syns och hörs. Mannen spelade med Klas Roos Bluesband som värmde upp de hugade.

Huvudnumret var Sofie Reed, en härlig människa och artist! Lyssna på denna version av en välkänd och urgammal melodi. Publiken var inte helt nöjda när hon tyckte att hon var klar, vi hade gärna lyssnat på fler låtar, men vi fick vara med i slutnumret och det var ett trevligt sätt att avsluta kvällen, med en stämningsfylld allsång.

Nästa gång hon kommer till Sverige kommer jag med glädje lyssna på henne igen och köpa någon eller några av hennes skivor. Vi hade inga kontanter, så vi blev utan denna gången. Någon ville ha ett signerat exemplar och ingen penna fanns att hitta, därför gav jag henne min och hon blev så glad att jag fick en kram. En varm, humoristisk och trevlig människa, helt enkelt.

Vi övernattade inte på Pensionatet denna gång, jag rattade pansarkryssar'n till Bovall istället och vi kopplade av med ost och vin innan det var dags att somna sött. Mannen skådade stjärnor först såklart. För det var det. Klart alltså, och många stjärnor också. Nog för att jag unnar alla att titta på stjärnhimmeln om nätterna, men jag tycker det kan vara klart om dagarna istället.

På sistone har morgonen och i bästa fall även förmiddagen varit vacker, sedan kommer molnen och regnet. Det är inte okej, tycker jag. Visst är det bra för svamparnas skull att det regnar, men de växer lika bra om det regnar om nätterna. I natt blåste det så kraftigt att våra två tämligen stabila trästolar for av altanen. Jag vaknade av ett väldans oväsen, men förstod inte då vad det var.

När vi åkte hem till Hagen tog vi vägen om mina päron och fick lite grönsaker med oss hem. Av några tomaterna blev det en liten sallad till maten, vilken fick tillagas i ugnen istället för på grillen. Det blev gott ändå och såsen blir ju sådär ruskigt god av skyn.

Lite grönsaker, förresten? Jag undrar om min lilla mamma blandar ner anabola preparat i jorden, det verkar nästan så, eller vad säger du om squash som ser ut som dessa två? Limen är av vanlig, normal storlek vill jag betona...

Och då var det ändå inte de största hon skördat. Det växer förvisso så det knakar i vår lilla pallkrage också, och där vet jag att det inte är några anabola medel i jorden.

Idag blir det rödspätta till middag. Jag passade på förra veckan när Willy's hade bra pris på den. Det är så skönt att slippa åka till affären, så jag tog med drygt ett kilo hem. Jag vet inte hur jag ska tillaga den idag, men jag är lite sugen på att panera den och göra en remouladsås, på mitt vis. Mannen är inte jätteförtjust i remouladsås och det är den elaka bambatantens fel.

Man ska inte tvinga barn att äta upp sådant som man faktiskt inte tycker om. Då kan det hända att minnet av denna traumatiska upplevelse får en att avsky allt som påminner om remouladsås på minsta sätt. Han har kommit över det värsta nu förvisso och äter både crème fraiche, gräddfil, majonnäs och yoghurt. Även remouladsås, fast kanske inte så mycket.  

Själv har jag som bekant inga begränsningar. Pölsa är inte jättegott, men det går att äta. Surströmming har jag inte provat än, så jag kan inte uttala mig om huruvida det är gott eller "sådär". Jag kan i varje fall inte inbilla mig att det är så fruktansvärt äckligt som vissa påstår, för då skulle det ju vara fel på en väldigt stor grupp människor som tycker det smakar utsökt.

Pommes frites av sötpotatis är dock överskattat och där är vi rörande överens, mannen och jag. Det går att äta, men jag kommer aldrig att göra det själv och undviker det på restaurang. Jag har provat att göra mos, baka den i ugnen, men nej jag tar aldrig mer sötpotatis med hem. Då är det mycket godare med vanlig potatis, palsternacka, rotselleri och morötter.

Och därmed har jag bestämt vad vi ska äta till spättan. Vi ska sätta oss och planera veckans mat, så att det blir så smidigt som möjligt för mannen som får laga den, åtminstone de närmaste tre dagarna. Det är ju väldigt skönt att jag återgår till jobbet med en mjukstart och bara jobbar tre dagar denna veckan. Man (jag) behöver semester efter semestern...

Det stackars mannen har inte haft någon semester alls, men så är det ju när man är egen företagare framför allt under de första åren när man håller på att etablera sig och bygga upp verksamheten. Och han är ju inte bunden till en lokal heller, så det går lika bra att hjälpa kunderna oavsett om han befinner sig på Malmön eller i Bovall, vilket är en fördel för oss båda två.

Ha nu en skön dag och ta hand om dig!

Sväng!

Hemma igen efter utflykten till Malmön och mannens gig i Stallebrottet. Det var ett jäkla sväng på scenen, men tyvärr blev folk bortskrämda på grund av väderprognosen, vilken blåstes upp i själva evenemanget på FB. När man befinner sig på en ö på västkusten är oftast vädret bättre än på fastlandet och inåt land, även om det hällregnar på liknande koordinater i topografin.

Soulsting var jättebra som första band på scen och de höll humöret uppe på den fåhövdade publiken och levererade både humor och skön stämning, samt ett härligt potpurri av svängig soul med tillhörande nostalgitrippar för oss över 30. Lose Change förtjänade också större publik och jag kan tänka mig att ett stort antal av mina gamla kollegor på Abba hade gillat dem...

Det som är mest sorgligt är att på dessa små orter anordnas det så få live-gig och det klagas på bristen på evenemang och ändå kommer inte en människa när det väl görs. Arrangörens miss att annonsera ordentligt har förvisso stor betydelse, men det finns ju internet, det finns FB, det finns vänner som delar, inbjuder och tipsar.

Mannen lyckades locka dit halva publiken, varav en från Australien. Sug på den! Alla övriga från Göteborg och Borås, låt vara att en av de betalande var jag själv. Som jag sa till personalen vid insläppet; Jag vill att banden ska få sitt gage. Att jag fick "gratis" fisksoppa för att jag hängde med "The Band" tycker jag är helt i sin ordning, för jag råddade ju efteråt.

Att vinda upp kilometervis av sladdar och kablar efter giget är ungefär som att segla. Det hade underlättat med lite ljus på scenen under tiden, men "någon" lyckades koppla ur det, så jag lyste väg med mina små ledlampor jag alltid har med mig i handväskan. Jag har även en liten fällekniv, en dålig ursäkt för en schweizisk armékniv samt en andningsmask däri.

Man vet aldrig i vilken situation man hamnar eller vilka verktyg som behövs. Jag ogillar att stå handfallen eller sysslolös när andra uppenbart behöver hjälp, alternativt också vill hem i "skälli ti'" som Walle sa, när han skulle ha med sig praktiskt taget hela utrustningen från Stallebrottet. Jag gör det gärna, för vem vill stå själv mitt i natten och aldrig komma hem?

Nå, vi åkte hem idag via min absoluta favoritbutik varifrån vi tog med rostas, flintastek och grillklubbor. Som du ser var det rostas som hamnade på tallriken, tillsammans med kryddsmör av krasse och rödlök och fuskpotatis. Vi var trötta och lata, det fick bli enkelt.

I morgon ska vi till Nefertiti med goda vänner och lyssna på en, som mannen beskriver honom, överjävlig gitarrist. Staffan William-Olsson är namnet och jag har haft glädjen att träffa honom hos vår gode vän i "groupen" och underbara fru. Sjuk humor kombinerat med talang och en fantastisk musikalisk känsla gör honom till en favorit i mina ögon och öron.

Semestern går mot sitt slut och jag hade gärna haft en fjärde vecka, men det tycker alla mina kollegor i apoteksbranschen också. När jag berättar att ingen får mer än tre veckor i rad säger vänner och bekanta att vi borde ta det med facket, vilket jag tycker är hysteriskt roligt, för facket har inget att säga till om, det är bortförhandlat för länge sedan...

Jag funderar på hur jag ska få ut alla mina semesterdagar utan att det ställer till det för mina kollegor... I princip en omöjlig ekvation. Men några dagar är det kvar, och oj vad jag ska njuta av dem! Hoppas du också kommer att ha sköna dagar framför dig och tar vara på alla möjligheter att njuta, i smått och stort.

Det tar aldrig slut.

Om jag inte har alldeles fel är det onsdag idag och vi ska åka till Malmön igen. Mannen är nämligen medlem i flera band och idag är det dags för Lose Change på Stallebrottets scen. Så vi får äta en stadig brunch och packa kappsäcken med gummistövlar och paraply, för det finns en viss risk för regn med inslag av åska enligt yr.no.

Tjock tröja och filt ska jag ta med oavsett, eftersom det blev väldigt kyligt sist gång. "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"... Jo, kanske det, men jag hoppas att vi slipper regn, för i värsta fall blir giget inställt eftersom det finns väldigt mycket elektronik på scenen och även om det numera finns ett tak, så driver regnet som bekant med vinden och det kan bli för blött ändå...

Igår fick jag äntligen träffa min sydafrikanska vän! Hon kom hit för en sen lunch och vi hade så mycket att prata om att det blev en sen middag också innan vi skjutsade hem henne till Änggården. Det är fem år sedan vi sågs, tyvärr på grund av en sorglig händelse, men vi har haft sporadisk kontakt under åren och det kändes som att ha en gammal kär vän hos oss.

Hon hade många kloka tankar om, och synpunkter på det svenska samhället och därför hann klockan bli midnatt innan vi skiljdes åt. Hon reser hem till Kapstaden på fredag, men jag hoppas innerligt att hon snart kommer tillbaka, så vi kan fortsätta diskutera och resonera om allt mellan himmel och jord. Det hade varit fantastiskt att få besöka henne också, vi ser vad vi kan göra åt saken i framtiden.

Gratulationerna fortsätter! Idag kom ett blomsterbud med en så ljuvlig bukett från min moster med familj. Tusen tack för den och presenten!

Jag sa lite skämtsamt att firandet började med Springsteen den 27/6 och skulle pågå en månad, men jag hade visst fel. Det händer inte ofta, men...

Ha en fin dag, med eller utan paraply och var rädd om dig och omvärlden!