Tvåleluja!

Ljuvliga söndag! Vaknade när mannen kom med kaffe och GP. I vanlig ordning tar det en rundlig tid att läsa tidningen om söndagarna. Alla andra dagar kan innebära en snabb bläddring eller ingen läsning alls. De dagarna gillar jag inte. Om jag skulle ge mig tid att läsa GP lika ingående varje dag, skulle jag behöva ställa klockan mycket tidigare och det innebär ottan.

Den är inte bästa tiden på dygnet för mig och jag är rent ut sagt usel på att gå och lägga mig i tid. Måndagar och tisdagar är tidningen dessutom så tunn och tråkig att det inte ens är någon idé att stå upp för att läsa den innan det bär av till jobbet. Nej, då sover jag hellre en kvart längre. I morgon är jag ledig, därför har jag sparat "Två dagar" tills dess.

Idag har jag tvättat arbetskläder och annat också, förstås. It's a dirty job, but you know... Tur man har en tvättmaskin som gör grovjobbet. Bäcken är förvisso välfylld, men det saknas klappstenar och jag är verkligen inte sugen på att ligga på knä och vaska byken. Särskilt inte idag när min vänstra tumme var ur funktion när jag vaknade. Svullen, stel och öm som ögat.

Det har hänt förr, så jag undrar vad det är fråga om. Två naproxen och många svordomar senare är den användbar igen. Och jag lyckades göra pannkakor med den tunga gjutjärnspannan utan att misslyckas med fler än en enda. Den första blir alltid, just det, pannkaka. Fyllning ska man ha till crêpes och varför nöja sig men en, när man kan ha två?

Började med en kantarellcrêpe

Räkcrêpes blev det sen

Efter sånt här köksjobb behöver åtminstone jag duscha. Provade en sandeltvål vi fick av vännen Anne förra helgen. Just sandel är en favoritdoft för mig och som tur är, för mannen också. Förr fanns det en duschtvål i Fenjal-serien. Minns du den? Den var dyr, men den var så underbar att jag inte kunde vara utan den. Jag jobbade på helgerna hos damfrisörskan i Bovallstrand, så jag tog mig råd.

Tvålen försvann ur sortimentet, men nu finns doften i mitt hem igen. Visst är det märkligt med dofter och doftminnen? De kan försätta en i en speciell sinnesstämning bara genom en förnimmelse. Plötsligt är man i farmors kök, eller i morfars knä och minns en massa som man trodde var glömt för all framtid. Sandel tar mig tillbaka till ungdomen uppenbarligen...

Det var meningen att vi skulle haft en gäst denna helgen, men omständigheter gjorde att besöket får ställas in på obestämbar framtid. Mycket ledsamt och tråkigt, men inget vi kan göra något åt, tyvärr. Bara att avvakta och hoppas att allt löser sig på bästa sätt, så vi kan umgås och ha trevligt. Nästa helg kommer sonen, som vill slippa födelsedagskalas, det ska bli mysigt.

Tredje året i rad, så man skulle kunna kalla det en tradition. Dock blir det inget nästa år, då vill han minsann ha kalas. Men så fyller han jämna år också och det ska firas. Både han och jag fyller jämnt samma år, men jag hoppas att jag kan fira på annat håll då. Det återstår att se hur det blir med den saken, det är ju trots allt mer än ett halvår kvar...

God natt och trevlig måndag önskar jag dig med denna eminenta trudelutt!

(och L, vi hörs i morgon, okej?)

Varde ljus!

Vaknade halv åtta idag, jag skulle ju jobba. Ruskigt väder har vi och vi var några som passade på att "tvätta" bilen i morse. Risken för vattenplaning var stor, så det gäller att anpassa farten till rådande omständigheter och dessutom är det en fördel att ha viss lokalkännedom. Det finns en plats som alltid är lurig; mellan Olskroksmotet och Munkebäcksmotet i Göteborg.

Där har jag ju kört en hel del det senaste året och vägen är så illa doserad att man gör bäst i att ta det lugnt, oavsett om regnet upphört eller står som spön i backen. Även backarna upp till Lerum är lömska ur vattenplaningssynpunkt. Sen hade man ju "Helga" att ta hänsyn till också, även om hon tröttnat lite sedan igår.

När det blåser såhär mycket är det en fördel att ha en tung bil som mannens, för min lilla pärla far som en vante i byarna runt Jeriko. Jag har inte förstått varför tunneln har fått det namnet, så jag får väl grotta i det så jag bli upplyst. Skåda ljuset i tunneln, så att säga...

För övrigt blir jag bortskämd igen. Mannen tar hand om matlagningen idag också och bjuder på risotto och kalvbiff om en stund. Medan jag vilar och bloggar har jag fått detta att mumsa på:

Har jag sagt att jag har världens bäste man? Inte nog med att han förser mig med god mat och vin; han har skurat kaffemaskinen, spisen och diskbänken så de skiner, adventsstaken står i fönstret i gästrummet och lyser upp i mörkret. Var han gömde resten som låg i trappan får jag fråga om. En annan dag...

Nu ska jag roa mig med nya korsord tills det är dags att sätta sig till bords.
Ha en fin lördag och var rädd om dig och dina nära och kära!

Önskeben.

Lång dag, men var gör det när man blir rejält bortskämd när man kommer hem. Mannen tänder ljus varenda dag för att välkomna mig, så även idag. Mat får han ju ofta laga när jag jobbar sent och det är ju alltid välkommet. Idag fick jag önskemiddagen. Mitt enda "krav" var kycklingben eller -vingar.
Och resten blev en glad överraskning:

Wishbone är egentligen gaffelbenet, men inte i min värld

Till denna uppenbara TV-middag serverades det en cf-röra med lök, chili och lime, samt en guacamole med lime och lite vitlök. Benen kryddades med vitlökspulver, spiskummin och cayenne.
Eftersom jag kom hem strax innan "På spåret" började, så dukade mannen upp hela härligheten i vardagsrummet. Vi var ganska duktiga också. Mest mannen, han är bäst på geografi.

Jag ska jobba i morgon också, så mannen får låna köket då också och med detta säger jag "över och ut". Ha en skön kväll och en god lördag!

En annan frekvens.

Det blir aldrig som man tänkt sig. Eller ganska sällan, åtminstone. Min plan för dagen var att se över hållbarheten på sortimentet, men eftersom kollegorna i Floda haft extremt mycket att göra, så fick jag börja med varorna från igår. Annars är det liksom ingen idé, för det kommer ju nya varor hela tiden. Nå, det blev en del förbättringar innan dagen var slut.

På min lunchrast hade jag tänkt skaffa snabbmat till middagen ikväll, men det gick inte heller som jag tänkt mig. Inte när den eminente fiskhandlar'n har forell för 99:-/kg. Då tar man hem en sådan och fyller den med apelsin, citron och dill och bakar den i ugnen i ett foliepaket. Varken mannen eller jag var i något större behov av mat omedelbart då lunchen var sen och mäktig för oss båda.

Fiskhandlar'n var skicklig på att gissa vikten på den fisk jag valde ut. 1,5 kg, sa han när han var på väg till vågen. 1498 gram vägde den. Hälften åt vi upp idag, med en kall sås på rysk yoghurt, cf, citron- och apelsinsaft, dill, schalottenlök och färskriven ingefära. Till detta måste man ha helt vanlig kokt potatis. Resten äter vi till lunch i morgon.

Mannen får laga middag till kvällen, för jag jobbar till sju. Har önskat mig kyckling och så blir det. Hur han gör blir en trevlig överraskning. Jag har fullt förtroende för honom, när han lånar mitt kök. För den oinvigde bör jag kanske förtydliga detta med "mitt kök". Saken är den att när jag hade bott ett år i hans hus och han hade kommandot över köket på grund av mina arbetstider renoverade vi köket.

Då hade jag blivit av med mitt jobb och köksrenoveringen var ett projekt som var särdeles nödvändigt för min sinnesfrids skull. Efter grovjobbet, som vi utförde tillsammans, inredde jag hela härligheten så som jag ville ha sakerna åtkomliga. Nu var det ju jag som var hemma och stod för maten, vilket också fick mig att må bättre och känna mig "nyttig".

Detta medförde att mannen kände sig en aning bortkommen, för han var ju inte med när jag bestämde hur allt skulle förvaras. När jag av någon anledning inte var hemma hade han det inte helt lätt att hitta rätt. Det har nu gått två år sen dess och jag har jobbat i ett år, så han hittar igen. Men det är fortfarande mitt kök...

Det blev ingen Julkalender idag heller, undrar hur jag ska hinna ikapp? Mannen spisade musik och diskade när jag kom hem och vi har fortsatt att lyssna sen dess. Trevlig syssla, tycker jag. Fast han var tvungen att sänka ljudet. Jag orkar inte efter en hel dag på jobbet att ha för hög volym på. Kan det bero på att jag börjar bli gammal? Fast nej, det måste bero på ljudfrekvensen på jobbet...

En ljudmatta som man inte slipper ifrån, det är datorer, prat och allmänt brus. Jag blir mer och mer beroende av tystnad. Störssssta möjliga tystnad. Förmodligen är det en av anledningarna till att TV:n sällan sätts igång här hemma. Och för att att det är så mycket elände och dåligheter på den. Jag orkar inte ta till mig allt, vilket inte får förväxlas med att jag inte skulle bry mig om omvärlden.

Ha nu en god natt och en härlig fredag! Detta är en lämplig låt för partystämning (tycker jag)!

Pannkaka.

Igår blev det som sagt soppa och bröd. Den förträffliga assistenten behövde få en förvaringsplats efter väl förrättat värv, därför sågade mannen till ett hyllplan och vips hade vi dubbelt så mycket placeringsyta i städskåpet som tidigare. Lite ommöblering av städsaker och annat så fick den store klunsen plats och är relativt lätt att plocka fram när brödet tar slut. 

En gång i veckan gissar jag att det blir. Vi äter inte så mycket bröd, det blir mest till frukost. Vi är ju sällsynt dåliga frukostätare, både mannen och jag, därför tar jag oftast med mig min smörgås till jobbet och äter den där och påminner mannen om att göra detsamma. Han jobbar ju hemma, så det är lättare att äta när som helst, men han liksom jag "glömmer" det tills magen kurrar högt. 

På helgen måste vi nästan ha en ägg- och baconfrukost. Eller ja, frunch snarare. Det spelar ingen roll vilka larmrapporter om cancerrisk och kolesterol som kommer, en gång i veckan kommer vi inte dö av. Någon gång har jag gjort pannkakor istället, bara för att mannen gillar det. Jag gillar inte att steka pannkakor, det tog en evighet innan jag lärde mig vänta tillräckligt länge för att vända dem... 

Sen är det ju det där med vad man har till pannkakorna. Jag är inte så förtjust i sylt och absolut inte vispad grädde. Då är det mycket trevligare med crêpes. Fyllda med stuvningar av olika slag. Skaldjur, svamp, skinka, ja det finns så mycket gott att göra. Det kan mycket väl bli en helgmiddag med crêpes känner jag nu, fast magen är mätt som en plätt, eller hur man säger. 

Som sagt, jag gillar inte sylt...

Mannen hade maten klar när jag kom hem och serverade blodpudding med stekt fläsk, så ljuvligt gott! I morgon blir det antagligen någon fisk till middag. Jag jobbar i Floda och där finns den trevlige fiskhandlar'n precis utanför dörren. Tur att fisk är snabbmat, för jag jobbar till sex. Jag får springa mellan spisen och TV:n för att se på Julkalendern, tänker jag. 

Det blev nämligen ingen repris för mig idag, men Jills Veranda med "the one and only" Jerry Williams som gäst hann jag hem till. Jag har sen jag var mycket ung varit förtjust i honom. Vet inte hur många gånger jag såg honom i Folkets Park. Och med Emmylou Harris som extra gäst kan det ju nästan inte bli bättre avslut på den här dagen. 

Ha en fortsatt god kväll och glöm inte reflexerna när du är ute i ruskvädret och mörkret! 

Bojkott.

Fick kaffe och GP serverat på sängen av mannen idag igen. Jag borde kanske inte sovit så länge, men behövde det nog ändå. Hade förvisso sovmorgon igår också, men då ställde jag klockan på åtta i alla fall. Jobbade 12-19.15, så jag kunde ta det lugnt. Mannen stod för kvällsvarden såklart och det blev en pastagratäng med rökt bog (billigare än skinka) och broccoli som var jättegod.

Idag bakar jag bröd med vår nya köksassistent. Den har visserligen trettiofem år på nacken, men fungerar utmärkt fortfarande. Den ömma modern överantvardade sin trotjänare i vår vård, emedan den lika ömma Mormodern gjort detsamma med sin inte lika gamla assistent. Inte till oss då, utan till nämnda moder. Mormors hushållsassistent är bara tjugofem år...

Mycket var bättre förr, det måste man medge. Speciellt maskiner och apparater av olika slag. De var ämnade att hålla länge, helst livstid. Numera verkar det finnas inbyggda komponenter i varenda elektronisk tingest, vilka effektivt ser till att de slutar fungera efter fem år. Maximalt. Slit och släng är inte politiskt korrekt i dessa dagar, men hur ska man få bukt med dessa uppenbara sabotage?

Ta bara en dator som exempel. Hur ofta måste man byta en laptop för att den plötsligt inte vill starta? Mannen han bankat igång sin ett antal gånger, men nu går det inte mer. Min förra laptop gick sönder förra året, inte mer än fem år gammal och jag fick en ny av mannen. Jag är tyvärr inte i den positionen att jag kan återgälda den generositeten, så han får stå ut med sin padda.

Jag vågar påskina att det inte hjälper att bojkotta ett fabrikat, för det finns för många andra och alla gör likadant. Till yttermera visso är vi så beroende av att vara uppkopplade hela tiden, vilket gör att branschen  inte är intresserad av att skapa hållbara och långlivade apparater. Slit och släng, som sagt.
Men det känns inte rätt.

Om jag är nöjd med min mobil/laptop/TV och inte "måste" ha bästa/snyggaste/senaste, ska jag då vara nödd och tvungen att byta bara för att den är programmerad att hålla precis så länge som garantin gäller och knappt ens det? För garantier har så många kryphål och undantag att det knappt går att starta utensilierna utan att göra fel...

À propos garantier. Jag funderar på om det är värt att byta bil, när femårsdagen för min lilla Pärla börjar närma sig. Renault tycker det, för de skickar brev med rabatter på olika modeller och erbjuder 10000 extra vid inbyte av min. Jag är frestad, det måste jag tillstå. Skattebefrielsen upphör nämligen också, samtidigt med garantin. Sen är det ju det där med automatväxlad eller "riktig" bil...

I stadstrafik är det oerhört komfortabelt med automatlåda och man slipper riskera kramp när man fastnar i de evinnerliga köerna i rusningstrafiken. Jag har kört mannens bil tillräckligt många gånger för att bli frälst, jag får erkänna det. Men den extra kostnaden för en dylik automat synes mig ohemul. Detta må stötas och blötas med mannen och andra bilkunniga innan jag gör slut med Pärlan.

För övrigt blir det soppa till middag, då har man nämligen en riktigt bra ursäkt att äta nybakt bröd. Jag ska laga en broccolisoppa med inslag av brysselkål som blev över en annan dag. Så får det bli, det ska inte slängas något ätbart heller, tycker jag. Vegetarisk tisdag således, det är mycket roligare än att göra som "alla" andra och spisa köttfri mat på måndag.

Jag lär återkomma redan i morgon med "Dagens rätt", ty i ett svagt ögonblick jag anmälde mig till "blogg 24", vilket föranleder dagliga inlägg ända fram till julafton. Den utmaningen antog jag förra året också och jag vill ju inte vara sämre i år. Fast frågan är om jag tagit mig vatten över huvudet, trots allt. Nå, det visar sig och jag ger aldrig upp utan att ha gjort ett ärligt försök. Eller två-tre.

Jag ska titta på Julkalendern ikväll eftersom jag gillar företeelsen som sådan och är ytterligt nyfiken på hur paret Haag/Lundgren tar sig an uppgiften. Det "rasas" över sexualundervisning i skildringen av 70-talet har jag läst. Jag undrar vilka som rasar och vill bojkotta. Var de inte med då, bör de upplysas om tidsandan för att inte (för)bli totalt historielösa.

Hur bebisar blir till är alla barn nyfikna på oavsett vilken dekad vi befinner oss i. Och jag tror för all del att många föräldrar drar en lättnadens suck om de får lite hjälp på traven, så de inte trasslar till det i onödan. Det är ganska obegripligt tillförne hur det går till, så låt barnen ta det i sin egen takt och efter egen förmåga, samt svara enkelt och bara på det de verkligen frågar efter.

En fråga som rimligen borde komma är: "Vad är en slida?" Enda svaret är att det är detsamma som snippa, vilket tydligen är det vedertagna ordet nuförtiden. I min familj, när mina barn var små kallades det kvinnliga könsorganet för "muff". Det tycker jag är gulligt och rart, och föredrar det framför snippa, men så är jag ju tämligen ålderstigen av mig, sannolikt.

Ha en fin 1:a december, med eller utan Julkalender. Ta inte allt så gruvligt allvarligt, ha så roligt du kan och njut av de fina stunderna!

Fast i köket. #bloggswe

Oj, vilken helg det varit! Skyndade mig hem efter jobbet i fredags för att äntligen få träffa vår gäst, som mannen hämtade vid tåget vid halv sju. Slökokar'n var nästintill insåld efter en snabbgenomgång om hur den funkar och när maten var uppäten var hon övertygad. En sådan ska både hon och dottern skaffa, snarast. Ja, det är ju det jag har sagt hela tiden. Alla borde ha en slökokare!

Vi laddade den tillsammans på förmiddagen och sen behövde mannen bara koka ris och jag redde av fläskgrytan med grädde och maizena, en stund innan vi satte oss till bords. Och där blev vi kvar till sena natten. Igår morse hamnade vi där igen och det är faktiskt så att vi aldrig flyttade därifrån. Mer än för att sova. Hela helgen har tillbringats i köket, med mat och prat.

Igår blev det en fiskgratäng som jag lovat att bjuda på, för det är skillnad på fisk och fisk. Bor man i den stora Hufvudstaden är det inte lätt att hitta samma kvalitet som här och priserna är löjligt mycket högre, det har jag fått höra från flera håll, då två av mina fastrar bor/har bott där. Väldigt trevligt att laga mat till en så tacksam gäst och vi hade så mycket att prata om, precis hela tiden.

Tyvärr var vår kära Anne tvungen att åka hem redan vid halv elva idag, så det fick bli en ordentlig frukost i skaplig tid och skjuts iväg till Centralen och poff, så var hon borta...
Det känns tomt på något vis, men vi vet ju var vi har varann, så det ska nog gå bra tills vi ses nästa gång. När det nu blir...

Vi åkte raka vägen till affären för att hämta mat och annat för kommande vecka. Vilken chock det blev! Nästan inga människor där ju. Kom dock ganska omgående på att klockan inte var så mycket och att det trots allt är 1:a Advent. Så vi började pynta och och fixa när vi kom hem. Himla retligt att inte hitta omtagen till gardinerna i köket, men presentsnöre fick lösa problemet tills vidare.

Man tager vad man haver...

Kalkonbröst är råvaran för dagen att jobba med till middagen. Det blir någon sorts panna med lök, vitlök, morot, chili och vad jag hittar i skåpen. Just nu fick jag en våldsam lust på majs, men det är troligen det enda vi inte har hemma. Fast, det är förmodligen just därför. Och eftersom det är advent så har både mannen och jag värmt lite glögg, därför är det inte tal om att hämta någon majs heller.

Inte för att någon av oss hade åkt iväg för bara en sak, det känns lite onödigt och jag kan klara mig utan. Ärtor, till exempel, är också goda. Matlistan för veckan är i grova drag klar och känns varierad och bra. Vad det blir får du reda på efter hand. Det gäller ju att ha något att fresta med varje dag, så jag inte mister mina följare...

Nu är gardinerna uppe i vardagsrummet också och nu känns det sådär fint med julrött och glöggdoft. Jag ska återvända till köket och börja med middagen. Om jag inte missminner mig är det "Allt för Sverige" lite senare ikväll och det är ett trevligt program att se, även om jag inte gillar tävlingsmomenten då någon måste förlora och åka hem.

Jag hade blivit så fruktansvärt besviken och ledsen över att missa chansen att lära känna släkten, när man befinner sig i samma land redan. Gissar dock att de hunnit få tillräckligt många ledtrådar och hjälp att det går att etablera en relation om än på distans. Så måste det vara, allt annan är elakt.

Ha en fin kväll och var snäll! Både mot dig själv och din omgivning.

Tursamt. #bloggswe

Uppe före tuppen, som så här års har vett på att sova i ottan. Fem över halv sex ringde klockan, men då hade jag redan börjat vakna till. Antar att jag drömde något som jag inte ville veta av och så visste väl kroppen att det började bli dags att vakna. Typiskt. När man inget hellre vill än att sova och slippa gå ut i vädret. Tur jag har bilen väldigt nära dörren...

Vädret är nästan alltid omväxlande på vägen till jobbet, regn och uppehåll, ofta störtregn i backen upp till Jerikotunneln. Spännande nog är det ofta just där temperaturen faller också. Ingen ko på isen, jag är dubbad. Eller bilen då. Jag har endast en gång åkt av vägen på grund av halka och det var även sista gången, det har jag bestämt. Inte en skråma på vare sig fordon eller mig, men lite skraj blev jag.

Jag hade förstås tur som inte mötte någon på vägen och att det fanns rejäla bussfickor på båda sidor. Jag gjorde en piruett och hamnade på fel sida innan jag fick stopp på bilen. La i ettan och körde hemåt, men efter några hundra meter satte chocken in och då kom hjärtklappningen. Det är när man börjar "tänk om", som man inser vilken tur man haft.

Och jösses vad många mil jag kört sen dess i riktiga snöstormar, hagel, blixthalka och dimma, utan en enda incident. Trots att jag ibland kör lite olagligt, är jag inte dum och tar det vackert när underlaget är osäkert. Hellre komma fram sent än inte alls. Önskar att fler tänkte så. Jag vill slippa vansinniga omkörningar för att folk tror att halkvarnaren blinkar innan sladden är ett faktum...

Apropå dimma jobbade slökokaren med ärtsoppan medan jag jobbade och mannen också jobbade, samt städade. Praktiskt att jobba hemifrån... Särskilt när USA stängt ner all verksamhet för att fira Thanksgiving och det inte är någon mening med att lägga ordrar förrän på måndag.
Har jag sagt att jag har tur som har fångat mannen också?

Han får städa färdigt i morgon, för jag orkar inte göra något vettigt i kväll. Lång dag igen och jag är färdig. slut, kaputt. Bara sju timmar i morgon och jag vet att de kommer bli sega och långsamma, för jag vill hem till vår hemliga gäst. Slöisen får sköta middagen i morgon också, det är liksom helt rätt årstid för långkok. Mannen laddar den med allt möjligt gott som blir en köttgryta till slut.

Bloggsemester ett par dagar igen alltså, och minsta möjliga ansträngning för övrigt också..

Ha en fin fredag och en skön 1:a Adventhelg, ta det lugnt i trafiken och ha reflexer så du syns om du går till fots eller cyklar!

Ett klipp! #bloggswe

Jag tog bloggsemester igår, det hade inte gått att få ihop något inlägg alls. Min hjärna var inte med på noterna. Kände mig helt enkelt som om jag hade "blask i melonen" eller "knäck i kolan", som min käre morfar brukade säga. Har lovat framför allt mig själv att inte göra ett sånt pass igen. Skrev en "att-göra-lista" igår, sånt som är bra att hinna när man har en ledig dag.

Det har gått sådär. En tvätt har det blivit, ingen städning, förutom den som tömde förrådet på skräp som hamnade på ÅV. Två av tre punkter, så långt. Hämtat mat har jag och även ost för resten av tillgodokvittot också. Passade på att gynna fiskaffären i Mölndal också. Något bröd lär det inte bli idag, men middagen är på gång i skrivande stund...

...Så, nu är den uppäten och jag är tvärmätt! Fem av sju punkter klarade jag av trots allt, om man är snäll och det är jag. Ifall du undrar varför det ligger ett halvt trosskydd på listan är det för att påminna mig om att skriva upp bomullsrondeller på "att-hämta-listan". De tog nämligen slut här om dagen och sen dess har jag klippt trosskydd och använt att smörja in mandeloljan med. I ansiktet, alltså.

Funkar jättebra! Totalt luddfria och har inga vassa kanter, vilket en del rondeller tyvärr kan ha, hur runda de än är. Styckepriset blir väl något högre på detta viset, men i själva verket är det en tredjedel av en hel enhet och har man inget behov av dem på annat sätt, så måste det väl vara okej. Dessutom inköpta för flera år sedan, så kostnaden borde vara avskriven redan.

Detta får kanske en eller annan att misstänka att jag hamnat i övergångsåldern, men min pms säger något helt annat. Jag är ur balans idag och det beror inte bara på gårdagen. Därför har jag inte gjort så mycket jag hade tänkt idag. Olusten kryper i kroppen, har inte ork till något alls, den enda boten är att hämta mat, laga mat, äta mat och ta ett glas vin. Eller två...

Lugn, små glas och jag ska lägga mig tidigt för att vara på jobbet klockan sju i morgon, igen. Slutar dock "tidigt" jämfört med igår, åtminstone. Maten är enklast möjliga och mannen får förbereda slökok av ärtsoppa. Jag ska bara komma ihåg att ta med senap hem från jobbet. Både originalet och årets, smaksatt med ingefära. Den kommer att göra succé, tror jag.

Städa får vi göra i morgon och före jobbet på fredag. Sen finns verkligen inte tid, då får vi nämligen finbesök och ska mysa. Faktum är att vi får besök av nära och kära de närmaste tre helgerna. Olika personer varje helg och någon önskar vara hemlig och det får vi respektera. Maten är planerad för denna helgen, resterande är under bearbetning.

Dagens middag då? Jo, jag fick ett plötsligt sug efter lutfisk och eftersom det är dumt att bråka med pms-käringar, så hämtade jag hem Klockbojens från Coop. Blev mycket gott och det är därför jag är så mätt nu.

Slötittar på TV en stund innan Jills Veranda börjar. En snubbe vid namn Zlatan möter tydligen ett helt fotbollslag från Malmö. Stackars honom! Undrar om han står i mål också? Elva mot en, det känns inte riktigt rättvist... Men är det någon som klarar det är det han har jag förstått, så lycka till!

Ha en trevlig kväll vad du än hittar på och sköt om dig!

Mångalen? #bloggswe

Osäker på om jag skulle börja åtta eller halv nio idag, så jag åkte i god tid och var på jobbet tio i åtta. På det schemat stod det halv nio, förstås. Men då jag sovit oroligt inatt av någon anledning, så var det lika bra att kicka igång dagen direkt, liksom. Lite småpyssel och utbildning har jag hunnit med och är redan sömnig och trött.

Mannen är och repar, så det har jag också gjort, tills jag fick kramp i både tumme och pekfinger. Två veckor utan noter och grepp var inte bra. Eller så hade jag inte greppat så mycket som jag inbillade mig. Jag inser att jag behöver noter på papper och gärna greppschema också. Det kanske inte heter så, men jag vet vad jag menar, i alla fall.

Nu önskar jag verkligen att jag hade en god vän att ringa, men mannen får hjälpa mig nästa gång. För jag kan ju inte tänka mig att ge upp redan. Lite mer ljud i skällan vill jag ha först. De som känner mig vet att Envis är mitt mellannamn. Ibland är det bra och annars inte alls. Fast ska man lära sig något nytt i den gyllene medelåldern, eller vad det heter, är det nog en fördel med envishet...

Mannen lagade middag idag, men det blev ingen bild, det var jag för hungrig för att komma ihåg. Ugnsstekt falukorv med potatismos blev det och det var också väldigt länge sen vi åt, trots att det är så gott! Senap och ost på korven, såklart. I morgon får han laga köttfärssås. Det kommer att smaka ljuvligt efter min tolvtimmarsdag.

Ja, jag är inte bara envis, jag ställer upp och jobbar lite för lättvindigt också. Men jag är ledig på onsdag, så det ska nog gå bra tänker jag. Inventeringen är snart i mål med andra ord och jag får förhoppningsvis ägna mig åt andra saker och inte lika tidigt om morgnarna. December månad kan vara den månad jag kommer ikapp med resten av lagerarbetet på båda ställena.

Jag ska snart lägga mig och ladda för morgondagens maraton, medelst sovning och meditation. Det vill säga korsordslösning. Det blev inte mycket korsord gjort igår och idag kom ett nytt, så jag riktigt känner hur sängen lockar och ropar på mig. Måste upp i god tid dessutom, för att kolla däcket som smygpyser. Alltid är det något som krånglar till det...

Önskar dig en god natt med denna bild, som inte på något vis gör kvällens måne rättvisa, men ändå är ganska fin.

Lerums måne idag, oooyl!

Refuserad. #bloggswe

Länge sen sist. Snabbgenomgång av de senaste tre dagarna kommer som följer:
På fredag åkte jag till Frölunda Torg och Droppen i förhoppningen att bli blodgivare igen. Det sket sig, uppriktigt sagt. Dels ifrågasatte de det faktum att jag tar ett piller för att hålla pulsen nere, vilket jag gjort i ett tiotal år och gör att jag mår bra.

Dels var mitt blodtryck ganska lågt, för min ålder. Men dödsstöten var mitt Hb, alltså blodvärdet med avseende på järn. 121 är bra för mig, men inte ur blodgivarsynpunkt. Surt sa räven, men det är bara att bita i det sura äpplet och inse att jag borde ha anmält intresse för flera år sedan. Då hade eventuellt blodvärdet varit godkänt, det vill säga 125, men det vet vi inte säkert förstås.

Lagade en god fiskmiddag för att badda mina sårade känslor. Fast det hade jag ju gjort ändå. Jag är inte så långsint nämligen, det är bara slöseri med energi och jag väljer att ransonera den.

På lördag åkte vi norrut för att byta däck på min bil. Förutom att min snälle pappa hjälpte till med den saken blev vi bjudna på lunch och mannen miste en oskuld när han fick äta kroppkakor för första gången i sitt liv. Så glad jag är över att han tyckte om det, för det är något jag verkligen gillar, men är för tidskrävande att göra till bara mig.

Det kommer att göras hädanefter, speciellt som vi förärades mammas 35 år gamla köksassistent, vilken underlättar arbetet avsevärt. Dessutom ska det stånkas korrrv tack vare den. Halleluja, det är nästan så jag blir religiös. Julafton i november, liksom!

När vi kom till Bovall tog vi en promenad och senare på kvällen såg vi film och åt en enkel middag, som synes. Potatisgratängen fick knappt plats, vare sig på tallriken eller i magen.

Frukost, disk och ihoppackning för att åka till sonen och hälsa på en stund idag. Fick även ett ögonblick med lillasyster för att överlämna pepparkaksdeg som mamma delar med sig av varje år. Annars skulle vi aldrig baka pepparkakor själva, varken jag eller systrarna tror jag, så vi är tacksamma. Köpekakor är inget vidare vid jämförelse med hemgjorda. Gäller ju allt, egentligen.

På vägen hem hämtade vi mat på City Gross (igen, då entrecoten också skaffades där) och hälsade på den andra systern med överlämnande av deg till henne med. Mannen hade fullständigt rätt i att det är gott med Ribbestek, så det var bland annat en sådan fick åka med hem. Nu ångrar vi båda att vi inte tog med fler. Ljuvligt gott och beroendeframkallande, minst sagt!

Snart läggdags, för mig i alla fall. Ingen inventering i morgon, men på tisdag och torsdag, om jag inte missminner mig. Det finns roligare arbetsmoment än inventering, så jag har inte memorerat schemat i detalj. Ett visst hum är bra att ha dock, så jag lägger mig i tid åtminstone. Och korsorden måste ju lösas. Först lite disk och plock i köket bara. Jippikajej, liksom...

Var rädd om dig och andra!

Ute på hal is. #bloggswe

Idag kändes det lite som en nedräkning inför en semester. Jag har ledigt i tre (3) dagar, nämligen. Tycker att de kom alldeles lagom och välförtjänt. Nästa vecka blir tuff, men rolig. Ska på måndag få lära mig hur scannern funkar vid inventering. Lite väl sent påtänkt att lansera det hjälpmedlet i slutet på november, när inventeringen ska vara slutförd den sista innevarande månad...

Men det går inte alltid som man tänkt sig, uppenbarligen. Några apotek fick prova olika modeller i våras. Eller senvintern, snarare. Utvärderingen skedde samma dag och skulle sammanställas "asap". Så nu har vi dem på plats och får dem uppdaterade veckan innan behovet av dem ebbat ut. Hoppas jag minns hur den ska användas om ett halvår.

För övrigt blir det några långa dagar, men ska man ändå åka såpass långt till jobbet, är det lika bra att göra timmarna på färre dagar, än utspritt på flera. Så tycker jag i alla fall. Dessutom undviker jag trängselskatten lättare. Idag var en mörk dag ur den synvinkeln. 22 kronor på ditvägen och 16 kronor på hemvägen. Det är inte okej, eftersom jag inte rör mig i centrum. Ringled, någon?

Och helgen hägrar även då, med långväga besök, så det ska nog gå som en dans. Och i ärlighetens namn, jag jobbar bara fyra dagar. Denna helg ska vi ladda batterierna på min hemmaplan och byta till dubbdäck på min bil, det börjar bli dags nu. I morse var det 8-9 grader när jag åkte till jobbet. På vägen till bilen vid femtiden märkte mina luftrör av en förändring. Endast 1 +grad?!

Mannen fick rycka ut och rädda tomaterna på altanen medan jag lagade mat. Det blev ugnsstekt kyckling med matvete, när jag upptäckte att vår bulgur var slut. Det gick lika bra det. En röra är ju aldrig fel att ha till och den tillverkade jag av olika ostar. Parmesan och färskost med vitlök och örter blandades med rysk yoghurt (verkar ha väldigt lång hållbarhet, upplysningsvis) och peppar.

I morgon blir det en gammal hederlig fiskfredag. Det var ett tag sen sist, men vissa traditioner är värda att återuppliva. Annars ska jag bara slappa och glida runt, odubbat. Jag har inte ens halksockor, så det kan nog bli glatt och livat. Här får du en idé om hur jag föreställer mig det hela.

Ha det gott trots novembermörkret och gläds åt att det snart är legalt att sätta upp adventsljusen och -stjärnorna! Man vill ju inte tröttna på julen för tidigt, eller hur?

Järnkoll. #bloggswe

Idag var det morgonmöte och efteråt hade jag ett trevligt samtal med chefen. Båda delarna förlöpte alltså väl och jag känner mig upplyst och mer tillfreds med sakernas tillstånd än tidigare. Nu ska vi bara få till lite mer tid för läsning och utbildning, så blir det riktigt bra. När inventeringen är klar blir det lättare att prioritera förkovring och nästa vecka är den slutförd, enligt våra planer.

Oförutsedda saker sker ju jämt, så det är inte tvärsäkert att planen går i lås. En plan B är alltid bra att ha. I detta fallet blir det övertid, förstås. Någon plan B har man inte när man sitter i bilen och lastbilen i filen bredvid plötsligt väjer för en annan personbil som missbedömer avståndet på påfarten. Som tur var hade jag precis innan kollat backspegeln och kunde gira ut i vänsterfilen utan risk.

Men lite skakis blir man förstås även om det gick bra denna gången. För mig i alla fall. Jag tyckte jag hörde en smäll, men det drunknade liksom när lastbilschauffören lade sig på tutan och eftersom lastbilen försvann ur sikte i backspegeln utgår jag från att de kört ihop och fick stanna för reda ut händelsen. Hoppas ingen blev skadad! Och tänk om jag inte hade kunnat byta fil så snabbt...

Så när mannen möter mig i dörren och säger välkommen hem är jag väldigt tacksam, dels för att jag verkligen känner mig välkommen hem och dels för att jag kom hem överhuvudtaget. Jag hade tur idag. En del har otur när de tänker och speciellt när de framför motorfordon. En anledning till att jag var extra vaksam var att en bil med alldeles för mycket hästar under huven susade förbi strax innan.

Han körde sådär ryckigt, full gas upp i baken på framförvarande bil, tvärbroms, omkörning med vrålande motor upp till nästa bil och ett sicksackande som är dömt att misslyckas vilken sekund som helst. Inte sällan kommer de i karavan, dessa gasande gossar, därför höll jag ännu mer uppsikt bakåt än jag vanligtvis gör. Backspeglar underskattas generellt. Gör inte det.

En anledning till att bli blodgivare är att kunna göra skillnad för någon som har oturen att råka ut för en olycka, oavsett vem som vållar den. Nu är Sveriges beredskap höjd, halkan är snart här och olyckor kan ske när och var som helst. Därför hade vi blodpudding till middag idag, för att jag ska bli godkänd som nygammal blodgivare på fredag.

Vitkål med clementin och granatäpple för järnboost

Du vet väl att mjölk försämrar upptag av järn? Av den anledningen slutade jag ge barnen mjölk till middagen när jag var dagmamma. De fick yoghurt eller fil till frukost och mellanmål istället och så mycket ost de ville, men vatten drack vi alla till den lagade maten. C-vitaminer däremot underlättar järnupptaget, så en apelsin efter blodpudding eller lever är toppen för kroppen. Eller till, förstås...

Jag är inte alls vitsig eller rolig idag, jag blev nog mer skakad av tillbudet än jag först trodde. Om jag inte redan innan terrorattackerna i Beirut och Paris hade anmält intresse för att bli blodgivare igen, hade jag gjort det i måndags eller ikväll. Det kan vara åldern, man blir medveten om sin egen och andras dödlighet och om jag kan, vill jag bidra till att förhindra någons förtida frånfälle...

Var rädd om dig själv och din omgivning. Bär reflexer, kör med måtta och sans och glöm inte att titta i backspeglarna! Det finns tre i de flesta bilar...

Fönar och föhnar. #bloggswe

Lika bra att jag erkänner direkt. Jag skolkar från baslektionen idag. Annars är ju måndagar repdag, men mannen och Bandet kunde av någon anledning inte igår. Och jag är för trött för att orka hänga på mig det stora åbäket. Tog mig i kragen och ställde mig i duschen när jag kom hem, det tog all kraft jag hade kvar efter jobbet idag.

Till saken hör att jag tycker extremt illa om att duscha, som vissa av er redan vet. Förhoppningsvis inte på grund av någon odör, för så sällan blir det inte av och jag svettas mycket sällan och lite. Raggartvätt förekommer förstås regelbundet. Och så är det ju det där med håret. Det tar tid att få det torrt numera, när det är så långt och behöver fönas för att få rätt fjong på luggen.

I blött tillstånd räcker den mig till hakan och eftersom jag har en hög panna så är det väldigt långt, för att sitta på mig i alla fall. Jag har haft problem att få till en date med min frisörska, så håret är längre än det varit på år och dagar. Högre också. Riktig raggarlugg à la Boppers. Förutom besväret med att få bort det från ansiktet så trivs jag förvånansvärt bra med frisyren.

Visst, det går åt en del klet och spray, men inte så mycket man skulle kunna tro. Det räcker att tvätta håret var tredje dag om man gör det grundligt. Hårborsten är flitigt använd, förstås. Jag som under tjugo år knappt använt en kam, annat än i andras hår. Tänk vad man kan förändra sig om man vågar släppa kontrollen och låta frisörskan bestämma. Hårresande är vad det är, helt enkelt.

Apropå hårborste var det meningen att vi skulle äta borsjtj till middag idag igen. Men jag åt så mycket lasagne till lunchen och som vanligt sist av alla att det räckte med den smörgås som blev över från frukosten för min del i kväll. Bara bra det, då slipper jag fundera på matlåda för i morgon. Det börjar bli tomt i frysen, det är inte bra.

Dels är vi sparsamma, dels har tiden varit knapp och då krymper förrådet av färdiglagat snabbt. I morgon blir det blodpudding och stekt fläsk, det var riktigt länge sen. Då kanske jag till och med tar en liten klick lingonsylt, annars äter jag det bara till kroppkaka. Vilket jag också borde göra snart, för det är ju så gott! Öländska är bäst tycker jag, även om de är "fulast".

Det finns människor som föredrar palt, men om jag förstått det rätt är skillnaden hårfin. Norrlänningarna har mer mjöl i smeten bara, tror jag i alla fall efter att ha konsulterat Wikipedia som hastigast och man bör som vanligt ta det som står där med en nypa salt. Och tänk vad trist livet, och maten framför allt, hade varit utan salt.

Tomater smakar mer med salt, till exempel. Våra plantor levererar ännu, det kanske är föhnen som tagit en omväg och håller värmen kvar så att tomaterna fått vårkänslor igen?

17/11 och skörd igen...

Nu är det natten för mig, god natt till dig och sov gott!

Oväntad uppvaktning. #bloggswe

Jag har varit lat, vad bloggandet beträffar. Eller jag har snarare prioriterat annat sen sist. Först och främst jobbet, som tagit en massa kraft och tid, men också familjelivet har gått före skrivandet. I fredags jobbade jag sent och maten var nästan klar när jag kom hem. Mannen vill helst överlåta såslagandet till mig, inte för att han inte kan, utan för att han tycker jag är duktigare.

Det är väl ett fint betyg och jag gör det gärna, som du vet. Kopplar av och varvar ner medan jag rör i grytorna. Vi åt lammlägg som fått gå hela dagen i slökokar'n. Mannen gjorde hasselbackspotatis, det är ju så himla gott! Inte nog med att han förberett allt, jag fick vackra blommor av honom också.

Gerbera är en av mina favoriter, för de står så länge och färgen på dessa är ju också helt rätt! Jag fick dem utan någon som helst anledning och det är ju extra roligt när det är helt oväntat. Maten var som väntat väldigt god däremot och köttet bara ramlade av benen.

En Crock Pot borde alla hushåll ha, oavsett hur stort eller litet det är. Man sparar så mycket tid och möda när maten lagar sig själv medan man är på jobbet, skolan eller ute på ärenden. Jag nominerar slökokaren till årets julklapp! Ja, jag är kanske tjatig om dess förträfflighet, men jag älskar den och den underlättar verkligen för oss, i alla fall.

Jobbade igår (lördag) också och hann åtgärda de rapporter som ska göras månatligt. Uppdaterade även en massa datum som annars hade kommit med på december månads hållbarhetslista. Vilken snart ska göras, tiden går ju så fort! Och eftersom jag fördelar tiden på två apotek så blir det många rapporter och papper att åtgärda, samtidigt ska jag ju i viss mån ingå i driften...

Då räcker inte 30 timmar/vecka så långt, vilket framgår av min högst personliga rapportering av arbetad tid till a-kassan. Denna vecka har jag gjort 38 timmar till exempel och snittar oftast 34-35. Så behovet märks ju och jag skulle välkomna en heltid, för att inte känna mig stressad i onödan. Förhoppningsvis kommer det bli så, men det är ju som alltid ekonomin som styr.

När jag kom hem från jobbet ville mannen titta till mamma som inte hört av sig till syster, vilket orsakade en liten oro, som tack och lov var helt onödig. Är man 80+ gör man "somhelst", speciellt om man är förkyld och vill ha lugn och ro. Fast, när man är i den åldern så blir vi oroliga om hon inte svarar på vare sig telefon, sms eller messenger. Jodå, hon är uppdaterad...

Så efter en visit och en pratstund åkte vi hem igen och lagade middag. Mannen fick göra allt det tråkiga. Skala räkor, potatis, morot, palsternacka, lök och sånt, medan jag gjorde det roliga. Kokade fond på räkskalen och hackade rot- och grönsaker. Resultatet blev en fiskgratäng med mycket gott i och så mycket sås att det blev över. Pressad potatis och ärtor serverades till hela härligheten.

Idag har vi städat hela huset och jag har satt en liten bröddeg, för att mjölet ska räcka och vi slipper åka och hämta. Middag blir Lady & Lufsen-mat efter ett inspirerande recept jag läste i Tre Kronors vintips jag får via mail. Vi har varit på en av deras vinprovningar och det var verkligen roligt och lärorikt. Jag hoppas det snart blir utrymme för en ny sittning.

Det blir alltså frikadeller i tomatsås och pasta, det känns som en lagom ansträngning så här på söndagen och före en ny arbetsvecka. I och för sig en kort vecka, då jag får långhelg, vilket jag behöver. När jag går hem på torsdag har jag nämligen jobbat sju av åtta dagar. Eller om man så vill, nio av elva. Jag ser fram emot att varva ner och ta det lugnt.

Ha en skön söndagskväll och glöm inte bort att vara rädd om dig och sprid godhet och värme!

Busliv. #bloggswe

Ännu en maratondag till ända. Väckarklockan väckte mig kvart i sex och klockan sju var jag på jobbet. Autopiloten inkopplad förstås, kläderna framlagda redan kvällen innan och sen är det mediciner, kattmat och matlåda och svisch iväg. Kattmaten har jag ännu inte serverat mig själv, då hade katterna protesterat högljutt tror jag och på morgonen vill jag ha största möjliga tystnad.

Tills jag sitter i bilen i alla fall. För tillfället lyssnar jag på John Mayalls "Beano-platta". Den har legat i handskfacket ett tag, då jag har lyssnat dels på Robert Plant och Alison Krauss (som jag bjöd ett smakprov på i föregående inlägg), dels på Bill Wyman's Rhythm Kings, förutom Delbert McClinton förstås, på sistone.

Jag har ju så många skivor att välja på i mannens samling, så jag borde kanske ha en större omsättning på dem i bilen. Men å andra sidan, när jag hittar något jag gillar vill jag lära mig hela skivan och helst texterna utantill, först då kan jag skråla med och spela ut hela registret. Fast om sanningen ska fram så lyssnar jag mest på basgången numera.

Det blev ingen baslektion i måndags, av två anledningar. Den ena var att pekfingern blev öm som ögat efter att nageln gick av på ett väldigt dumt vis tidigare samma dag. Den andra var att mannens rep blev inställt på grund av sjukdom och vi umgicks med varann, istället för att föra oljud. Inte så att jag gör det, jag har inte ens kopplat in förstärkaren än...

Jag är ganska trött i huvudet efter jobbet, därför jag uppskattar tystnaden när jag kommer hem. Att jag skulle stänga av bilstereon på vägen till eller från mina arbetsplatser är däremot uteslutet. Musiken är ett sätt att både ladda inför arbetsdagen och att avkläda mig yrkesrollen på vägen hem. Vad vore livet utan musik? Platt och trist. Tråkigt och slätstruket.

Olika musik för olika tillfällen och känslor, för att förstärka eller dämpa sinnesstämningen. Viss musik kan fungera både när man är ledsen och glad, nästan som det som vanvördigt kallas "lyckopiller". Den tar udden av de "värsta" känslostormarna och håller en på ett lagom bra humör. I alla fall har jag några sådana plattor som alltid håller mig "på mattan".

Något som däremot får mig att trycka plattan i mattan är en av Status Quo's samlingsplattor. Jag vet inte vad den heter och orkar inte gå ut och hämta den i bilen. Första skivan är busbra och då är det en blandning av låtar från den "klassiska eran" jag syftar på. Den var alltid på högsta volym i bilen när jag bodde i skogen under Nordbytiden. Kontrollerad buskörning till och från stugan, alltså.

Undrar hur långt under mitt banrekord jag skulle hamna om jag körde samma väg idag, så här tre år senare? Nå, det lär jag inte få veta. Det finns ingen anledning att köra den vägen på snabbast möjliga tid längre. Jag har mannen här hemma och behöver inte skynda mig "hem" för att chatta med honom längre. Däremot hade det varit roligt att visa hur det ser ut där jag susade fram och tillbaka.

Mannen stod för maten idag, det kändes välkommet efter elva timmar på benen. I morgon tror jag att det blir ett samarbete mellan mannen, mig och slökokar'n. Lammlägg ska göra sällskap med lite vin, sherry och rotsaker, samt lök och vitlök och lite annat gott i pottan. Planen är inte helt klar än, men det ordnar sig ändå.

Ha en god natt och härlig fredag!

Gravallvarligt. #bloggswe

Nu är det gjort. Den årliga influensavaccineringen alltså. Bara andra gången i och för sig, men jag kom ju på förra året att det nog vore en bra idé att göra det till en vana. För vart går alla som är sjuka? Jo, till apoteket, därför är jag högst utsatt för smitta och eftersom jag varken vill eller har råd att vara sjuk, så är det bättre att stämma i bäcken än i ån.

Jag tycker det är lite läskigt med sprutor, så jag tog hand om tvätten och annat pyssel tills jag inte kunde komma på fler ursäkter. Och efter att sticket är gjort blir jag lite trött på mig själv, för det gör ju inte ens ont. Skygglappar är bra, så slipper jag se själva verktyget, det är där det mesta obehaget sitter för min del. Ändå har jag varit blodgivare...

När jag tänker efter är det lika bra att bli det igen. Vet att min blodgrupp är mycket användbar, så varför inte dela med sig av det jag kan avvara? Här kan du också gå in och kolla om du passar. Under päronmiddagen diskuterades det huruvida jag jag får lämna blod eller ej. Eftersom jag inte har svåra astmaanfall duger jag, enligt informationen på sidan. Därför anmälde jag mig nyss.

Det är ju ofta brist på blod tycker jag mig läsa i pressen och jag skulle då inte inte vilja bli utan om jag skulle behöva påfyllning. Undrar om jag kan övertala mannen att donera lite också? Jag vet att jag är 0+, men vad har han? Säkert positiv, men A eller B? Skulle inte förvåna mig om han är en nolla, han med. Och så praktiskt i så fall! I nödfall kan vi tanka direkt från varann...

Skulle det bli allvarligare sjukdomsfall kanske man kan bli varandras donator också. Fast det är så många andra saker som ska stämma överens då, så det är inte lika självklart. Inte ens föräldrar och syskon är självklara donatorer i många fall. Jag har funderat mycket på detta och kommit fram till att jag skulle bli så arg om jag inte passar.

Arg och besviken för att jag inte kan hjälpa nära och kära. Nu hoppas jag förstås att det aldrig någonsin kommer att bli aktuellt, för jag vill ju inte att någon av mina anhöriga eller vänner ska drabbas av allvarliga sjukdomar. Men du förstår vad jag menar, om det värsta skull hända. Och skulle det allra värsta hända mig, plocka ur det som går att använda till att rädda någon annan till livet.

Det är bra om alla vet om ens ställningstagande i donationsfrågor, så tala om för dina anhöriga hur du tänker om detta. Man kan också gå in på Socialstyrelsens donationsregister och anmäla hur man vill ha det när man dör, i fråga om organ och vävnader. Man har alltid möjlighet till val och det är bra, tycker jag. Gör dem innan det är för sent, så underlättar det för dem som blir kvar.

Min tanke var inte alls att bli så här djup, men både livet och döden är allvarliga saker som tål att tänkas på. Å andra sidan är livet ganska festligt också och jag är övertygad om att livet efter detta är ännu bättre. Det jobbiga är ju att leva med saknaden efter våra kära. Sorgen är där, mer eller mindre påtaglig hela tiden, men man lär sig att hantera den så småningom.

Det finns saker som man inte vill tänka på. Som donationer, testamente och begravning, men om allt detta är solklart kommer det kanske att kännas lite lättare för dem som måste ta hand om det praktiska och vem vill göra det svårare än det redan är? Vilken musik ska spelas, vilka blommor är finast, var ska avsked ske, var ska viloplatsen vara? Hujedamej, det är mycket att fundera på!

Annars mår jag toppen, ingen anledning till oro alltså. Jag tänker inte trilla av pinn på länge än. Däremot ska jag börja med middagen. Även om denna frukost intogs så sent att det nästan är skämmigt, börjar det kurra i magen igen.

Det blir senapsströmming idag, efter Tinas recept som jag hittade någonstans förra veckan. Jag tänker dock inte göra restaurangmos, det är alldeles för mycket smör och grädde i det och jag tänker att det är onödigt. Blir lika gott med smör, förvisso, och mjölk som vanligt, i alla fall till vardags. Sedan ska jag fortsätta vara ledig och bara ta hand om mer tvätt...

Ha en fin kväll och var rädd om dig!

Ps. Lyssna gärna på den här fina låten, och resten av skivan också...

Borsten? #bloggswe

Tillbaka i vardagen igen då. En formidabel helg har vi haft. I fredags åkte vi till S/S Marieholm, aka Bluesbåten och lyssnade på gode vännen 7-son och de andra i bandet "Harvest". Jag är inte överdrivet förtjust i Neil Young, men gillar deras tolkningar av låtarna. Jag satt förstås och studerade basisten, eftersom trummisen är "skevhänt" och det är blir bakvänt.

Inte bara därför, så klart. Jag vill ju koppla greppet om basen på rätt sätt, så att säga. Det var riktigt trevligt och även om det var ovanligt liten publik, så hittade fler groupisar och andra vänner dit. Vi hade turen att bli hemskjutsade av Nina också, det tackar vi för! På lördagen vaknade vi ganska långsamt, men kom iväg i tid ändå. Man måste ju läsa GP först...

Hämtade lite mat på vägen, City Gross är ju en magnet. Vågade inte bjuda Lotta på oxhjärta, men oj vad jag har funderat på hur man tillagar ett sådant på bästa vis, utan att röka det. Jag erkänner att jag funderar än, men börjar komma fram till vad jag ska börja med ändå. Slökokar'n ska få göra jobbet. Blir det inte bra, så är det ingen katastrof eftersom kilopriset är under 30-lappen.

Om det skulle gå åt skogen, så utvärderar jag resultatet och gör om och rätt. Tartar låter ju spännande, till exempel. Allvarligt talat, det måste provas innan man ger upp, detta är ju för billigt för att inte utforska närmare. Därför planerar jag att snarast gör mig ärende förbi Torp igen. Om två veckor bör det bli av, om jag kan få med mannen på noterna. Det brukar inte vara något problem.

Det fick alltså bli en köttgryta istället, vilken hann puttra länge. Dottern blev lite försenad, så vi lyckades brassa på gjutjärnsgrytan innan hon och barnbarnen kom hem till oss. Efter lite fika och blyga/småsura miner lekte vi "Hoppaöverwilleisoffan" och "Jagajonnaöverpuffarna" så det stod härliga till och denna mormor'n fick ligga i för att hålla jämn fart.

Roligt är det att ha dem hos sig, men visst blir man trött numera. När mina egna barn var små var det ingen match, men nu är man inte van längre. Det är kanske nackdelen att vara ung mormor, man hinner inte träffa barnbarnen så ofta som man vill på grund av jobb. Bara språkförbistringen tar kraft. Den överkommer man ganska fort tack och lov, med fantasi kommer man långt.

Kvällen efter att barnen åkt hem, blev lång och gemytlig, som alltid när Lotta är med. Längtar redan till nästa gång! Igår for vi så hem till päronen för att äta kombinerad födelsedags-/Fars dags-middag. Inte för att jag fattar hur det gick till, men min lille pappa har fyllt 70 år, trots att han var bortrest på själva dagen. Lilla mamma har också fyllt, dock inte lika många eller jämna år.

Nästa bemärkelsedag värd att uppmärksamma är min mormors. Inte för att hon är så värst gammal, bara 85. Ja, min ena favoritsyster fyller också år, men så ojämnt att det skorrar.Likadant med en av mina favoritsöner, men han smyger undan även i år. Men nästa år, då vill han ha kalas, minsann! Det skiljer tjugo år mellan oss, så också viljan att fira stort. Vi får se hur det blir...

Mormor, båda favoritsystrarna och en favoritunge var med på middagen hos päronen. Go' mad å möe mad, en kunde tro vi var skåningar hele bunten! Märkligt nog härstammar vi från Småland, på mödernet i alla fall. Inte är vi snåla, men kanske lyser det ekonomiska igenom när vi väljer råvaror till vår matlagning och "guldkantar" både vardag och fest med små medel.

Mannen fick en glad överraskning och fick äta tjälknöl på älg för första gången. Till den fick vi hasselbackspotatis, kantarellsås, blomkål, morötter och små jävla ärter, som vi kallar dem i vår familj. Citronmarängtårta till efterrätt, den kan till och med jag glädja mig över. Jag är ju som bekant inte förtjust i tårtor och sånt, jag tar hellre förrätt. Vilket vi också fick...

Som sagt, go' mad och möe mad, blev det. Idag blev det mer frugalt, men ack så gott det med.

Borsjtj...

Behöver jag nämna att det var billigt som bara den? Här kommer receptet för den som vill prova:

ca 800 gram rödbetor

1 stor morot

1 palsternacka

1 bit rotselleri

1 stor lök

3 skivade vitlöksklyftor

1 bit vitkål

Strimla alla ingredienser efter tycke och smak. Fräs i olja, i med ett lagerblad, 3 buljongtärningar (grönsaks- eller köttbuljong) och 12 dl kokande vatten. 

Koka till önskat tuggmotstånd, smaka av med salt, peppar, vinäger och/eller citronsaft och servera ev. med en klick yoghurt eller crème fraiche.

Jag glömde ingefäran som gjorde att det hela lyfte till ännu högre höjder. 1½ msk nyriven till det facila kilopriset 45:-/kg. Oj, så mycket vi kommer ha i maten framöver.

Sovmorgon i morgon, det känns ganska okej efter den tidiga morgonen idag. Nu är det läggdags, sov gott när det blir dags för dig! Återkommer på onsdag, tror jag...

Somliga går med trasiga skor... #bloggswe

Det var full fart igår, förutom mötet då. Sedan åkte jag till nästa apotek för att jobba med lager och sådant. Trodde jag! Min kollega T kom till ett stängt och mörkt apotek en halvtimme efter öppning och var ensam farmaceut till halv elva. En dubbelbokning var anledningen till att kollega A missade öppningen och hela tjänstgöringen. Errare humanum est...

Jag hann bärga strömming på lunchrasten, men fick knappt i mig något av den medhavda nudelsoppan. Glömde att ta fram den ur frysen kvällen innan. Fick ta en andra portion som "fika" när energinivån började dala på eftermiddagen. Kvart över sex satt jag i bilen och slapp trängselskatten på hemvägen. Ibland är "ska bara" bra. Det räcker med 22 kronor för att vara på jobbet vid åtta.

Alla nya datum blev således inlagda och nästa vecka kan jag börja med hållbarheten även i Floda. Om jag får några extra timmar, vilket det finns utrymme för på måndag. Förhoppningsvis inga problem med det, huvudsaken är ju att allt blir gjort innan månaden är slut. Men helst förr än senare, förstås. Det finns ju alltid mer att pyssla med...

Nåväl, jag åkte hem med min strömming och blev under tiden varse om att jag måste skaffa nya skor. Det hade regnat och under den lilla promenaden till bilen blev jag våt om fötterna. Attans elände, jag som hade tänkt skjuta på den utgiften ett tag till. Jag behöver egentligen tre par nya skodon. Ett par att ha på jobbet, ett par rejäla stövlar/kängor och ett par som dessa:

Fyra år har vi hängt ihop, nu är det slut...

Har sneglat på Skopunktens utbud när jag hämtat mat på Ica och tror att jag kan utnyttja deras "3 för 2"-erbjudande maximalt. Om jag hittar något lämpligt som passar mina knöliga fötter, vill säga. Jag är en ömfoting och väldigt sparsmakad när det kommer till skor. Därför känns det lite sorgligt och tungt att göra slut med mina kängor på bilden. De har tjänat mig väl och inte sårat mig en enda gång.

Igår kväll satt jag och funderade på vad jag ska laga för mat idag. Absolut noll idéer eller lustar, så jag bläddrade i kokböcker av alla de slag för att väcka upp dem. Från Edward Bloms "Allting gott och alldeles för mycket" till "Den kompletta italienska kokboken" och "Med smaker från Skåne" utan att hitta den rätta "Jaaaa-känslan".

Mycket märkligt, det har aldrig hänt förr tror jag. Visserligen var jag behagligt mätt efter vår sena middag, men det brukar inte hindra mig från att planera för kommande kulinariska upplevelser.

Lingonsylten ligger på mannens tallrik. 

Det slutade med att jag förmodligen gör pizza idag. Om jag inte kommer på något annat när jag hämtar lite förnödenheter om en stund. Skulle detta under inträffa, så är planen att göra flera små pizzor, med olika saker på. En med lök och oliver, en med ostar och chili kanske och en med champinjoner, ruccola och finskinka. Kanske någon till, men det borde räcka tänker jag.

I morgon ska vi åka norrut och träffa bästa L och förhoppningsvis barnbarnen och min dotter. På söndag är det päronmiddag, vilket undanröjer problemet med att planera mat för den dagen, åtminstone. Mannen och jag får ta tiden i bilen på hemvägen till att planera nästa veckas matsedel. Bäst att plocka med schemat med andra ord.

Oregelbundna arbetstider kräver ännu mer planering, då matlådor behövs i olika grader under en vecka. En dag tänkte jag göra borsjtj, då vi har rödbetor i kylen, pasta är alltid gott och tacksamt, fisk på onsdag kanske, då är jag nämligen ledig. Slökoka något någon dag kan vi också göra. Och plötsligt kom jag att tänka på Skomakarlåda, undrar var den idén kom från?

Ha en fin fredag och helg. På återseende!

Vad hände, egentligen? #bloggswe

Jag har jobbat hårt idag, men det syns inte. Allt arbete "bakom" är mest på pappret. Att flytta saker fysiskt från lådor och hyllor märks ju, men att få dem att försvinna från lager och lägga upp krediteringar är svårt att beräkna i både tid och kraft. Nya utgångsdatum ska läggas in och jag uppmuntrar mina kollegor att lägga lite tid på det när nya varor kommer in.

På så sätt kan själva hållbarhetsrapporten minimeras, vilket gör att jag hinner lägga tid på alla andra rapporter istället för att slita med tretton sidor varje gång. För att inte tala om att hjälpa till med att plocka upp varorna i hyllorna. Kunderna är alltid första prioritering såklart, men när tiden är knapp och det kommer dröja fem dagar till nästa gång, då tar det emot lite det måste jag erkänna...

Men man är väl proffs, det märks inte på mig om jag är stressad i kundmötet. Det kan stå en lång rad med kunder bakom den jag har framför mig. Jag ger den kunden hela min uppmärksamhet tills dess att han eller hon har betalt och vi har sagt tack och hej. Någon kommer alltid att bli irriterad och har mer bråttom än alla andra, men alla får samma behandling.

Det finns alltid någon som tycker just han/hon är viktigare än resten av världen, men det är ju rent larv. Sådana viktigpettrar kan, om utrymme finns, få specialbehandling av mig. Inte så att jag låter dem få några fördelar eller bättre service, Snarare en stilla korrektion av deras beteende, utan att genera någon alls. Den är så subtil att de inte ens är säkra på vad som hände.

Jag misslyckas sällan och när jag gör det är det ändå bara jag som vet det. Vad jag gör? Det kan jag inte svara enkelt på, det beror helt och hållet på vem det är och hur den personen beter sig och hur hela situationen ser ut. Ibland kan det räcka med en oväntad komplimang, ett ord eller ett ögonkast. Det är tillfredsställande att "omvända" en sur/stroppig/stressad kund till en glad och nöjd människa...

Mannen fixade maten idag, det var jättegott! Mohedas Isterband var klart godare än de vi åt sist, men inga har ännu slagit denna affärs. Att åka förbi Lyrestad och missa Freijs isterband är inget annat än stor synd och skam. Förutom allt annat gott de tillverkar, förstås. Gediget hantverk och naturliga ingredienser kan till och med vara värt en liten omväg kanske?

Nu ska jag lägga mig med ett korsord och slappna av och ladda för jobb 8-18 i morgon. Bara möte första timmen, i och för sig, men det blir ännu en lång dag. Förhoppningsvis har Floda-fiskar'n strömming, för planen är att vi ska äta det i morgon. Mannen skaffar potatis och skalar den, så tar vi hand om resten tillsammans när jag kommit hem. Teamwork!

Suss gott och stressa av!