Irritationsmoment.

Det är lördag och det har gått några dagar sen sista inlägget. I torsdags kände jag mig uttömd efter onsdagens känslomässiga utlägg om vissa Hovåsbors invändningar mot ett hospice där. Om någon tror att jag drar alla Hovåsbor över en kam vill jag bestämt dementera detta. Jag blev upprörd över några Hovåsbors argument och vädrade detta.

Igår var jag för trött för att ens tänka och formulera några rediga tankar överhuvudtaget.Vissa dagar på jobbet har den effekten på en. Krävande kunder, många kunder och knappt någon tid för återhämtning. Det är emellertid skönt att ha stabila kollegor, som står pall för att lösa arbetssituationen och problem som alltid uppstår eftersom vi jobbar med och för människor.

Under en längre tid har vi haft en tf chef och det har fungerat utmärkt. Alla vet vad de ska göra, när det ska göras och varför. Alla har känt sig trygga och lugna i sin roll och kunderna uppskattar våra insatser och många är trogna stamkunder, men blir i vissa frågor ledsna och upprörda över förändringar som nu sker. Jag som är nyast i gänget får avvakta och se vad som händer för att bilda mig en egen uppfattning om hur det kommer att bli fortsättningsvis.

Om det är något jag lärt mig under mina 15 år i apoteksbranschen är det att kunderna uppskattar att se välbekanta ansikten och att de gärna överlämnar sin plats i kön för att få "sin" receptarie om de får välja. Det handlar om förtroende från kundens sida, kanske det är någon som har gett lite extra tid någon gång för att förklara hur, var, när och varför en medicin gör bäst nytta...

Det är mycket som förväntas av oss som jobbar på apotek. Vi ska tydligen vara doktorns förlängda arm. Det få inser är att vi inte får ställa diagnos, men däremot är läkemedelsspecialisterna. När det tar "onödigt" lång tid att få fram en medicin till en kund kan det bero på att doktorn inte tagit hänsyn till ålder, vikt, dos eller indikation, utan slentrianmässigt klickar i ett läkemedel.

Då ska farmaceuten ifrågasätta receptet om inte doktorn skrivit "SIC" eller "OBS", vilket betyder att det finns en eftertanke och en mening med just denna förskrivning. Det tar tid att leta rätt på doktorn, vilket inte bör ske framför kunden i många fall. Sedan kanske rätt dos och mängd antibiotika, vilket oftast är orsaken till att mina kollegor får ringa upp läkaren. ska blandas till och det tar också tid.

Det är inte roligt att sitta med ett barn som har ont, är ledsen och vill sova, det förstår ju alla och envar, Ingen vill heller stå i kön på sin lunchrast, eller på väg hem från jobbet när maten ska lagas, barnen badas, luskammas och förhöras på dagen läxa. Där och då uppstår ibland onödiga irritationsmoment, för att läkaren var stressad och skrev fel.

Ska då farmaceuten "få fan" för att hon eller han gör sitt jobb och ifrågasätter ordinationen? Nej, givetvis inte. Men vem får bära hundhuvudet om doseringen blir fel och effekten av medicinen uteblir eller ännu värre, det blir biverkningar och i värsta fall fel medicinering med allvarliga följder? Det är givetvis farmaceuten som får varningar och om det är riktigt illa, blir fråntagen sin legitimation.

Så snälla, tänk på vem som diagnostiserar bäst, vem som kan mediciner bäst och vem som vill ditt bästa nästa gång du står och stånkar i apotekskön! Själv jobbar jag inte med receptbelagda läkemedel, men jag har ganska gedigen utbildning vad gäller dem också. Och att icke receptbelagda mediciner är ofarliga är en myt. Därför frågar egenvårdsspecialisterna "dumma" frågor ibland...

Men det är av omsorg om dig, för att vi ska få en helhetsbild av dig, och eventuella andra mediciner som kan "krocka" med till synes enkla och ofarliga egenvårdspreparat. Jag tror jag talar för alla som jobbar på apotek när jag påstår att känslan då en kund kommer tillbaka bara för att säga att du "hjälpte mig", "räddade mitt sexliv", "brydde dig" eller "tog dig tid att förklara", är helt obetalbar.

Det tog lång tid för mig att komma fram till pudelns kärna med kvällen inlägg, men med detta vill jag ha sagt att vi är underbetalda med tanke på vilket ansvar och betydelse vi har för folkhälsan. Ibland går kunden helt enkelt hem utan att ha spenderat en enda krona, men har fått lätta sitt hjärta och kommit fram till att det finns hjälp hemma, på grund av att någon lyssnat och förstått...
Vem tror du att de kommer tillbaka till i andra frågor nästa gång?

Eftersom Matlust är namnet på min blogg kan jag inte hoppa över det momentet, även om timmen är sen och jag ska gå och lägga mig. Idag lagade mannen en utmärkt risotto, men eftersom sådana ser ganska oaptitliga på bild får du först en bild av gårdagens middag som ser mycket bättre ut.

Rostas med potatisgratäng är inte tokigt alls. Resterna av gratängen åt jag till lunch med resterna av torsdagens grillade kyckling.

Ogrillad kyckling, men den blev grillad och suverän!

Jag älskar rester som blir till lunchlådor! I morgon äter jag risotto till lunch på jobbet och är lovad en slökokt Boeuf Bourguignon när jag kommer hem. Jag har världens bäste man!

På måndag är jag ledig och då lagar antagligen jag maten, så mannen får ladda för tisdag-torsdag-passet. Efter det är jag tydligen ledig en hel vecka. Inte ska jag koka äpplemos som en av mina kollegor gör när hon är ledig, men kanske en chutney. Eventuellt göra  Mormor Ingrids äpplekaka också. Tvätta kläder förstås, blogga och förhoppningsvis hälsa på barnbarn.

Ha en fortsatt god helg och var rädd om dig!

 

Pro Vitae!

Uppe med tuppen, både mannen och jag, redan halv åtta alltså. I själva verket bara en halvtimme tidigare än vanligt, men ändå. Kan konstatera att läkarbesök i stan klockan nio inte är att rekommendera ur trafiksynpunkt. Till halv tio går det mycket smidigare att ta sig fram. Där ser vi hur mycket en halvtimme kan betyda.

Åkte vidare till Bagaren och Kocken som, jämmer och elände, hade stängt för inventering just idag! Så himla obra. Jag antar att det kommer att dröja ända till nästa vecka innan jag får dregla över knivar, stekpannor och pepparkvarnar. För jag har inte lust att åka dit i morgon, eftersom vi inte har något annat ärende på stan. Trängselskatten ska undvikas i möjligaste mån, du vet.

I Hovås försöker man undvika döden. Lycka till, säger jag! Här är en länk till en av flera artiklar i ämnet. Några av argumenten emot ett hospice just där är att "det finns en badplats där folk badar på dagarna och ungdomarna festar om kvällarna". Det är kanske precis därför platsen är så väl vald? Vacker omgivning, liv och rörelse som väcker fina minnen i livets slutskede...

Hur kan det vara skrämmande för barn att det finns döende människor i deras närmiljö? Det är väl ett utmärkt sätt att lära dem att livet är ändligt, att nära och kära kan drabbas av sjukdom och tyvärr också en alldeles för tidig bortgång. Det kanske till och med skulle få dem att lyfta blicken från paddan och mobilen i jakt på Pokémon och vilja träffa mor- och farföräldrar medan tid är?

"Frekventa transporter av patienter och avlidna, anhöriga och djup sorg och förtvivlan kommer att bli ett mycket ofta återkommande scenario. Tyvärr kommer många att förknippa området med död och lidande."

Oj, så hemskt! Sorg och död är en naturlig del av livet och barn bör inte vara ovetande om detta. De kanske rentav växer upp till mer empatiska, medkännande, hänsynstagande och ansvarsfulla människor tack vare att de blir medvetna om livets mindre trevliga sidor och dess oundvikliga utgång? Kanske tänker de på att använda cykelhjälm, bilbälte, att leva sundare och i nuet?

Jag blir så beklämd och ledsen av att läsa Hovåsbornas egoistiska protester och argument mot bygget av ett hospice för femton medmänniskor som behöver en positiv och vacker plats att tillbringa sina sista månader i livet. Jag kan tänka mig vilken tröst det är för deras anhöriga att så är fallet också. Att kunna gå ut till stranden efter ett anhörigbesök och samla krafter och tankar innan man far hem...

Det är inte ett krematorium som ska byggas, det är inte en kyrkogård, det är inte ett leprasjukhus, det är inte ett ebolaläger! Det är ett sista boende innan den oundvikliga döden på grund av sjukdom som inte smittar någon annan. Sorg kan "smitta", men också väcka tacksamhet för att man inte själv är drabbad, vilket gör att man blir rädd om sina nära och kära. Det kan väl aldrig vara fel?

Ägnar mig åt tvätt och andra vardagliga sysslor som jag kan ägna mig åt för att jag är frisk och levande. Lagar mat och äter den tillsammans med min högst levande man, som mig veterligen bara lider av snarkning. Tänker på min mormor som är mycket vital och hur tacksam jag är för att hon är i livet fortfarande och hur tacksam jag är för att mina nära och kära inte behöver vårdas på hospice.

Om jag själv skulle drabbas av sjukdom och behöva palliativ vård är Hovås exakt det ställe jag skulle uppskatta mest, uppfödd vid havet som jag är. Jag har också festat på stränder, badat i havet och uppskattar att folk tar för sig av livet, möjligheter och chanser. Döden kan komma när man minst anar det, ibland är förloppet långdraget och alla förtjänar bästa möjliga omvårdnad och miljö under tiden.

Vi vet inte hur mycket tid vi har utmätt, på gott och ont. Jag vill inte veta när min tid är slut, å andra sidan vill jag ju hinna med en massa saker innan. Alla resmål jag drömmer om, men inte har råd att åka till. "Du kan ingenting ta med dig dit du går", sjöng Edvard Persson Så är det ju, fast jag har ingen kassakista att ösa ur nu heller, tyvärr. Men jag har livet och det räcker gott.

För att fira livet ska jag idag laga en fisk- och skaldjurssoppa och dricka ett gott vin till den och njuta full ut! Jag bjuder på en gammal bild av en liknande soppa, för att hela inlägget inte ska bestå av enkom jämmer och elände, det vore ju för sorgligt...

Pro Vitae! För Livet!

Skogstokig.

Det blev två filmer innan vi kom i säng igår. Del 2 och 3, eller del 4 och 5, beroende på hur man ser på saken. I ordningen på filmerna eller av händelserna i hela historien. Vi kör på ikväll igen, när mannen knattrat färdigt på sin dator och gjort det han behöver göra. Vi tar ledigt några timmar i morgon och åker och hälsar på Doktor Pernilla och tittar in på Bagaren och Kocken efteråt för att utnyttja min Group-present.

Vi behöver en ny stekpanna, pepparkvarn och en kniv. För 3000 kronor kommer man ganska långt till och med i den butiken. En annan fin 50-årspresent ser du bredvid brödet jag bakade idag.

Den fina "lådväskan" fick jag av min kära Lotta och den innehåller en massa godsaker. Av min familj fick jag en slant som ska användas till en resa till Italien och Rom. Där gör de mycket god mat. Alla presenterna var alltså väl genomtänkta och perfekta för en matnörd som jag.

Egentligen skulle jag ju släpa med mannen ut i skogen och jaga svamp idag, men humöret krävde en deg att knåda. Det där fruktade klimakteriet verkar långt borta och det är lika bra det, men PMS är ingen lek det heller. Sur och grinig blir man när det känns som om man hade en kniv i äggstocken. Tur det finns piller som tar bort udden av den smärtan i alla fall.

Resten går över som vanligt och tur är det med. Så det kanske blir en skogstur i morgon om jag inte blivit skogstokig innan. Å andra sidan kan man använda ilska på ett konstruktivt sätt och sätta igång med en storstädning. Eller så kan man sova bort eländet, fast det blir inte renare för det...

Nu är mannen klar, nu blir det film nummer 4 och således del 1 av historien. Krångligt, jag vet.

Ha en fin kväll och onsdag!

Köttmåndag.

Så var det måndag igen och jag tycker det är riktigt bra! Ingen inventering och slutade klockan tre på eftermiddagen. Det händer inte ofta, men jag klagar som sagt inte. Tittade in i fiskaffären på vägen hem, men det var inte så upplyftande. Kanske för att det är just måndag, även om det knappast spelar någon större roll längre, men tråkigt (smått) sortiment till för högt pris fortfarande.

Inte för att det gör något, vi hämtade en så fin skinkstek på Lilla Saluhallen i fredags och den får bli måndagsstek istället för söndags-dito. Vi var ute på vift i helgen och kom hem lite för sent för att laga till den igår. Vi viftade inte så mycket egentligen, utan vilade mest hela tiden, det behövde vi båda två. Och jag är glad över att jag är ledig de närmaste dagarna också.

Jag ska gå ut och jaga svamp, om det inte regnar. Kanske får jag med mig mannen ut. Om han vägrar får han städa. Inga lyfter nämligen inte ett finger när vi är borta, det är hopplöst att få tag på en duglig städerska nuförtiden...

Igår när vi ätit mer snabblagad mat än söndagsstek startade mannen TV:n för första gången på flera veckor, med något kortvarigt undantag för OS. Och han letade upp den allra första Star Wars-filmen! Jag anar att det blir en följetong. Det har jag såklart inte ett dugg emot, tvärtom. Jag gillar filmerna, fast tycker att det blev lite krystat med de nyaste som utspelar sig innan de första.

På det viset är jag nog lite fyrkantig, jag vill ha allt i kronologisk ordning om jag får bestämma. Nu blir ju filmerna förvisso i rätt ordning, men händelserna och förklaringarna till varför det blev som det blev kommer fel och det är lite störande. Faktiskt, som Britt-Marie hade sagt, ytterst välmenande och inte alls oartigt.

"Min mormor..."-boken är slut. Och tårarna rann inatt när jag inte kunde sova för åska och andra oljud. Vad gör det när man har en bra bok och nästan ledigt i fyra dagar? Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska fortsätta med. "Poeten" tog också slut i helgen, men Michael Connelly skriver tillräckligt bra för att jag kan tänka mig fortsätta med resten av böckerna. Kronologiskt, förstås...

Vad åt vi då igår, tänker vän av ordning kanske? Laxpasta. Snabbmat när den är som bäst, helt enkelt. Man skaffar ett paket kallrökt lax, hackar ner lite grönsaker som man tycker om och en liten schalottenlök, vilka man fräser i lite smör och kokar ihop med grädde, cf och lite fiskbuljong, samt vitt vin och sherry. Pilla ihop små laxrosor av några skivor och dela resten och vänd ner i såsen.

Plättlätt och snabbt, alltså. Det tar lite längre tid att göra fläskstek, men det blir lika gott. Och det blev matlådor till oss båda två, plus ett litet paket med bara stek att lägga i frysen för kommande behov.

Disken är klar och mannen letar upp nästa film i skrivande stund. Därför avslutar jag här och önskar god kväll, natt och morgondag!

Kramp!

Tre jobbdagar avklarade, nu väntar tre lediga och det är tur det för jag vaknade med värk i nacken och det har bara blivit värre under dagen. Tog två naproxen till morgonkaffet och läste tidningen i sängen, för att mjukstarta. Jodå, jag åt en macka också innan jag åkte till jobbet. Senare på förmiddagen fann jag för gott att smörja in mig med Ormsalva, där jag kom åt. Lindrade lite att få värme också.

På sistone har jag haft sällskap av Elsa på mina lunchraster. Elsa är huvudperson i boken "Min mormor hälsar och säger förlåt". Jag har aldrig varit för att läsa två böcker samtidigt, men Connelly på engelska läser jag nog bäst hemmavid, och jag har glömt att leta reda på senaste korsordstidningen, därför fick Elsa följa med. Och jag har svårt att lämna henne när rasten är slut.

En så sorglig och ofantligt rolig bok! Här kan du läsa om handlingen om du vill. Det är samma författare som skrivit "En man som heter Ove", vilken jag inte läst än och "Britt-Marie var här", vilken jag har läst och är (nästan) lika tragikomisk som historien om Elsa. Britt-Marie är för övrigt med i "Mormor hälsar...".

Det var så svårt att lämna Elsa i fred i tre dagar att hon fick följa med hem över helgen. Jag tror hon får göra mig sällskap på altanen i morgon. Jag ska försöka bli av med värken och vila så mycket jag kan. Några ärenden kanske det blir, speciellt som det lär bli väldigt varmt i morgon också. Ibland är kyldisken på Ica eller Willy's mer lockande än annars. Lilla Saluhallen kan få besök också...

På lördag ska mannen och jag bevista Lödöse och Motornostalgisk dag. Hoppas vädret håller i sig tills dess, men gör det inte det, då vete fåglarna om vi åker dit. På något sätt känner jag mig för gammal för att klafsa runt i lera och titta på bilar, hur fina de än är. Då tar jag hellre en tur ut i skogen och jagar svamp. Det är liksom dags nu.

Jag vill bo i en zvamp!

Jag har också planer på att bygga mig en gigantisk slangbella för kommande älgbesök. För de lär komma. Man ska inte jinxa såhär, men när förra årets femton äpplen lockade hit dem, då kommer detta definitivt dra till sig de där tjockskalliga och hårdhudade hovdjuren. Det var på vippen jag hade kallat dem kossor, för de är lika "ku-korka"(dialektalt) som sådana och hovdjur är de.

Om jag riggar upp slangbellan i gästrummet kan man sitta på pass och samtidigt i säkerhet, tänker jag. Med lite tur kanske man får in en femetta och älgen kolar av, så har vi mat två år framåt. Fast jag blir inte jättebesviken om det bara blir ett rådjur som hamnar i siktet. Tar mindre plats i frysen...

För övrigt vill jag bara berätta att mannen numera är en hjälte också. Han var ute och "tog en nypa luft" när en idrottslärare med klassen i släptåg bad om hjälp då en av eleverna troligen drabbats av blodsockerfall och behövde komma hem till sina föräldrar. Läraren hade inte järnkoll på vad som krävdes i situationen, så mannens erbjudande om juice, frukt eller socker avslogs.

Däremot fick mannen gärna köra dem till flickans pappa. Efter viss förvirring om den gråa tröjan verkligen satt på rätt pappa, vilket föranledde vissa förbrytelser mot trafikreglerna, återbördades flickebarnet till densamme och läraren kunde andas ut och återvända till sin klass och mannen åkte hem. Vilken tur att han var ute just då och vilken tur att allt slutade väl!

Ha en god natt och en fin fredag!

En svampvisa kanske? Ja, jag är barnslig, så gammal jag är.

Respekt.

Måndag igen och jag måste säga att jag är ganska förtjust i måndagar. Särskilt varannan vecka, för då är jag ledig. Även övriga måndagar brukar vara helt okej eftersom jag slutar tidigt, redan klockan tre, oavsett om jag börjar åtta eller tio. Egentligen tycker jag ju att det är slöseri med tid och bränsle att åka till jobbet för endast fem timmar, men det kan jag inte bestämma själv. Gillar läget.

I fredags lagade mannen mat, som sagt och det gjorde han bra, som vanligt. På lördagen var vi på kalas och åt buffé. Det fanns en jättegod olivpaj där och en sådan skulle jag kunna tänka mig att göra själv någon dag. Du som känner mig väl vet ju att jag helst äter paj utan pajskal, men det krävs tydligen något att hälla fyllningen i..

Det var så gott med tapas att mannen bullade upp med liknande igår, kompletterat med kronärtskockor.

Vi hittade dem i affären sist och de är ju så goda med smör och salt till. Mätta och belåtna satt vi kvar i köket och pratade länge. Det finns ibland saker som behöver vädras och dryftas och jag är så tacksam över att det aldrig "går för långt" innan vi tar upp dem till diskussion. Det blir inga otäcka diskussioner, anklagelser eller verbala påhopp oss emellan.

Missförstånd reds ut innan de blir felaktiga slutsatser och stora problem. Jag har faktiskt bara varit riktigt arg på mannen en gång och det var när vi renoverade köket. Han hade allt klart för sig och glömde bort att inte jag (också) hade en ritning i huvudet med hur det skulle se ut när allt kommit på plats. Så när jag frågade fick jag inga greppbara svar och då blev jag arg och frustrerad.

Jag drog mig tillbaka och lugnade ner mig, sedan redde vi ut det och jag lärde mig att med den mannen blir det inga uppslitande bråk, ingen skäller på, svär åt, eller talar nedlåtande till en. Ömsesidig respekt har den effekten i vilket förhållande som helst. Det var en av anledningarna till att jag friade till honom. Förutom att han är smart, rolig och händig...

Visst blir jag understundom gramse på honom, när han inte lagar mer mat än vi behöver för stunden, till exempel. Jag menar att matlådorna inte brukar föröka sig i frysen, precis. Det finns några andra småsaker jag retar mig på, men det behöver jag inte berätta här. Jag vet att han blir smått irriterad på att jag plockar bort torra blad på krukväxterna, men ger blanka den i att vattna dem.

Jag borde se att häcken behöver ansas och huset tvättas, tycker han. Och det kanske jag borde, men jag prioriterar tvätten inne, tänker jag till mitt försvar. Man ska aldrig säga aldrig, dock. När jag till och med har börjat att påta i trädgården, kanske jag plötsligt börjar bry mig om krukväxterna med. Mannen påpekade nyss att en av de nya blommorna på chilin knutit sig.

Det vore ju roligt om det blir fler än en frukt. Frågar oroligt varför vissa bladspetsar är torra och då svarar han bara lite sarkastiskt att det kanske behövs lite vatten. Och kanske lite näring. Jaha, varför vattnar han inte då, tänker jag och det hela slutar med att jag vattnar, inte bara just chilin, utan alla blommorna. Häpp! Men det kommer inte bli någon vana...

Jag borde åka till affären och hämta mat, så att mannen kan laga mycket mat de närmaste tre dagarna. Idag fixar jag maten förstås, men har inte bestämt mig för vad jag vill göra. Jag fick en kartong med "Allt om mat" av en vän igår, så jag ska kanske börja med att leta inspiration i dem. Alternativt lägga mig på lur i trädgården och brotta ner nästa rådjur som kommer, istället för att skrämma bort det.

Ha en skön måndag och var rädd om dig och din omgivning!

Övervakad och oinspirerad.

Jag börjar få slut på matidéer. Det känns inte bra och är inte likt mig, som du väl vet vid detta laget. Eller handlar det bara om att matlistorna är sorgligt eftersatta och de gamla är glömda? Det är dags att börja om från början och gå varvet runt igen, helst med nya inslag också, förstås. Just nu har vi en hel kyckling, kycklingdetaljer, revben och karré i frysen.

Lammet är nästan slut, mannen grillade den sista racken igår. Det var en trevlig omväxling från sista tidens kyckling- och revbensmiddagar.

Ostkräm och grillad squash, samt sallad med egen pak choi och äpple, selleri och melon.

Nu vill jag ha fisk och skaldjur. De ohemula priserna semestern alltid medför börjar att närma sig rimligare nivåer, men håller sig för nära smärtgränsen fortfarande. När räkorna kostar 300 kronor kilot och kräftorna 500, är det vansinnigt att köpa. Inte prisvärt! Havskatten som kostade runt hundralappen på försommaren är dubbelt så dyr nu, liksom torsk, kolja och kummel.

Jag sitter och väntar på att MAG's deadline för beställningar ska passera så att mannen kan följa med ut och leta föda. Det är han som får bestämma maten idag, i morgon och söndag. På lördag slipper vi tänka alls på det, för då ska vi på kalas i Trollhättan. Det kommer att bli mycket trevligt och gott att äta på Alberts, det vet vi, eftersom vi är något bekanta med av krögarna sedan tidigare.

Sällskapet blir säkerligen lika trevligt även om vi bara känner en av huvudpersonerna personligen. Det är nämligen två 50-åringar och en 80-åring som slår ihop sina födelsedagskalas till ett enda stort. Vi tar bilen dit och åker hem när det passar oss då jag jobbar på söndag igen. Flera av gratulanterna kommer dock att övernatta där och det gör de rätt i, tycker jag.

Det är ju Fallens dagar i helgen också och det lär vara värt att besöka har jag förstått. Kanske vi tar en titt före eller efter kalaset om vädret tillåter, annars får vi satsa på nästa år. Just nu pågår Kulturkalaset i Göteborg, men jag har inte jättestor lust att ge mig in dit, jag är i behov av lugn och ro...

Då är det skönt att hämta förnödenheter till både folk och fä i butiker som är nästan folktomma tidigt en torsdagseftermiddag. Inte fick vi tag på vare sig fisk eller skaldjur, annat än Icas musslor på burk. Jag har tydligen en stående rabatt på det och keso. Visst använder jag ofta musslor i mina fiskrätter och mellanmål behöver jag på jobbet, men det är lite läskigt att vara så kontrollerad, egentligen.

Blir det ingen middag idag, undrar du kanske? Såklart blir det mat idag också. Jag kom på att det fanns en påse Wannamei-räkor (miljöcertifierade) hemma i frysen och en påse med sjögräsnudlar i skafferiet. Det blir således en asiatiskt inspirerad middag och det är ju något helt annat än vad vi ätit på sistone, vilket nog var det viktigaste, att få omväxling.

Ibland fastnar man (jag) i vinkelvolten och då spelar det ingen roll hur många recept jag läser eller vilka erbjudanden det finns i reklambladen. Jag antar att eftersom den älskade mannen är lite för disträ för att planera mat och huvudansvaret därmed faller på mig, blir jag lite trött på att tänka på middagsplaneringen jämt och ständigt, hur märkligt det än låter.

Men vi jobbar på det, så det är ingen ko på isen. Även om jag gärna hade haft en kvarts i frysen. Snart ska vi dock fylla på med lamm. Vi slår till med 1½ i år, vilket var goda vännen G:s utmärkta idé. Hon och hennes make har precis som vi tingat ett lamm de senaste åren och bättre kött har jag sällan skådat, varför det bara är att passa på när tillfälle ges. Två lamm hade måhända varit lite för mycket.

Gissa vad det blir till middag i morgon? Tro det eller ej, men det blir nyanskaffad kyckling, denna gången lårfiléer, som mannen ska servera till pasta. Sådan mat passar också väldigt bra att lägga i lunchlådor, till skillnad från dagens middag. När jag jobbar 10-20 behöver jag varm lunch och middag på kvällen, för trots keso eller liknade vid 17 är jag vrålhungrig när jag kommer hem.

Jag hoppas du har det bra och mår väl? Fortsätt med det om så är fallet, god bättring om det känns sådär. Du vet väl att du är den viktigaste människan i ditt liv, så ta hand om dig, annars kan du inte hjälpa andra!

Kackel i busken.

Så fantastiskt skönt det var att sluta tidigt igår! Jag fick några timmar i solen ute på altanen och blev helt genomsvettig. Det blev inte fisk till middag, det fanns tyvärr inget roligt i fiskaffären på hemvägen. Plan B var att grilla karré, men då upptäckte mannen att det fans tre briketter kvar i påsen och eftersom jag serverat oss en passionmojito innan detta uppdagades gick över vi till plan C.

Plan C var bättre ut lunchlådeperspektivet, så jag antar att det likväl var bra att det blev som det blev.

Vi åkte till ÅV och affären idag, och revanscherade oss. Både grillbriketter, kyckling och tjocka revben hade vi med oss hem. Lite annat också förvisso, men huvudsaken var att vi kunde grilla igen. Eller, mannen fick grilla. Jag lämnar över det ansvaret på honom, då köket är mitt, bara mitt! Undantaget när jag jobbar till 20, förstås...

Vi valde att förkoka revbenen idag och grilla på dem tillsammans med färska majskolvar och serverade grönt från egen trädgård på tallrikarna. Rutiga potatisar hade vi kvar i frysen och tja, lagom arbetsinsats med dem.

Letade efter fisk även idag, men hittade ingen som var prisvärd. Det var trist, men det finns fler ställen att leta på och tack och lov fler lediga dagar utan regn enligt yr.no. Underbart!

Sveriges fotbollsdamer slog Brasiliens! Lika underbart, men lite otippat ändå? Jag känner med Marta, förstår hennes besvikelse, men gläder mig oerhört åt denna vinst för landslaget och Pia. Hur coolt som helst. Saknar bara herrlandslaget. Vad hände där, liksom?  Jag blir rörd till tårar när jag ser Schelins lycka över prestationen och undrar när finalen går på fredag. Hinner jag hem från jobbet?

För övrigt har jag kontemplerat i trädgården idag. Plockat de sista blåbären och några jordgubbar till morgonyoghurten. Kastade fallfrukt från äppleträdet och råkade troligen träffa en fågel intill bäcken. Hörde att ett äpple träffade något och det blev ett himla kackel och flaxande i alla fall. En lång stund, men jag hoppas att fjäderfäet blev mer rädd än träffad och bara uttryckte sitt ogillande.

Äppleträdet överträffar sig själv i år och jag tror det är dags att skörda, innan älgarna demonstrerar sin överlägsenhet och likgiltighet inför vår litenhet och ilska när de invaderar trädgården i jakten på godis och berusning.

Ha en god kväll och natt! Som alltid, var rädd om dig och din omgivning!

Kattkräk.

Hemma i Hagen igen efter en andra utflykt med katterna. De gillar inte min bil lika mycket som mannens pansarkryssare, uppenbarligen. I Kungälv fick jag köra av motorvägen och sanera båda burarna hjälpligt, medan mannen höll katterna i skinnet i framsätet. Visserligen en åt gången, men ändå. Regnet strilade och där utanför på parkeringen stod jag med mina servetter.

Antingen gillar de inte att jag kör diesel, eller för att Pärlan är mindre. Troligen beror det mer på motorns frekvens och en något stötigare färd i min lilla bil. En pansarkryssare har en helt annan fjädring och en V8 låter helt annorlunda, såklart. Jag känner mig ändå lite förnärmad över kräkningarna. Krä(n)kt, rentav...

Jag är också bitter över att kantarelljakten tog slut nästan innan den börjat på grund av regn och att fångsten nästan totalt uteblev. Mannen hittade en handfull och jag själv en. Ja, en.

Men det blev i alla fall en omelett till frunch idag med dem som fyllning jämte Compiz kalkonskivor.
Han får ju hjärtmedicin varje dag, inlindad i en bit kalkonpålägg och eftersom vi hade ett nytt paket hemma, tyckte jag det var onödigt att kackla om att köra tillbaka tio skivor till Hagen. Krassen och salladsbladen är från vår lilla pallkrage, förresten.

Vad har vi gjort i helgen, förutom att misslyckas med svampjakten? Ingentingen. Och jisses, så skönt det var! Vi har suttit och läst varsin bok i soffan. Inte ens lagat mat, eftersom jakten råkade förläggas åt Kustcharken till. Vi hämtade diverse salamis där innan vi genomblöta styrde kosan mot Bovall igen. Ostar hade vi med oss och denna gången kom jag ihåg marmeladerna också.

I fredags kväll värmde jag bara på gamla synder i form av grillade ribs, vilka snällt väntade i frysen. Mannen hämtade bröd och smör medan jag gjorde en liten gucka med paprika. lök och krasse. Då vi anlände relativt tidigt och ingen av oss kände för att starta TV:n började vi läsa ganska omgående. Jag har fastnat i vinkelvolten och läser Michael Connely's svit med Harry Bosch som huvudperson.

Jag hade klarat mig relativt väl som polisdetektiv, inbillar jag mig i alla fall. Fast ibland blir jag fullständigt överraskad av vändningarna, det måste jag medge. Mannen började läsa Pestens tid av Stephen King. "Bara" drygt 700 sidor och i skrivande stund har han 100 kvar ungefär. För omväxlings skull läser han på svenska och jag på engelska.

Jo, vi har träffat min dotter och vårt barnbarn Jonna också. Varför skriver jag "min dotter" och "vårt barnbarn", undrar du kanske? Det är så enkelt som att dottern är min och har en pappa som inte är min make, men barnbarnet har mannen varit med om från hennes allra första dag. Det gäller hennes storebror också, för den delen. Boffa kallas han och det är han. Bonusmorfar, alltså.

Vi var på lekplatsen intill och när Jonna tröttnat på att leka bjöd hon oss på muffins innan de åkte vidare och vi packade in oss och katterna i bilen igen. Lite osäker på hur hemfärden skulle gå var jag allt, men den gick mycket bättre än resan dit. Jag har nog aldrig kört så lagligt som idag. Till och med under tillåten hastighet. Vad gör man inte för de fyrbenta små kräken?

I Bovall gäller för övrigt helt andra regler än hemma i Hagen. Fönsterbrädor, bänkar (köksbänkar undantagna) och bord är tillåtna att tassa på, åtminstone om det inte står mat på borden. De måste ju få en chans att sniffa på omgivningarna och lokalisera sig någorlunda. Balkongen är också tillåten att uppehålla sig på, fast under uppsikt. Och Compiz gör oss sällskap i sängen, bara en sådan sak!

Stannade till på Torp för att hitta middagsmat på City Gross på vägen. Jag sprang in medan mannen vädrade katterna. Det var en besvikelse att hitta nästan enbart tomma kötthyllor. Jag borde kanske ha slagit till på oxkinderna, men begränsad kylförvaring den närmaste timmen gjorde att de fick bero. Fyndade dock kyckling som fick bli dagens rätt tillsammans med quinoaröra.

I morgon börjar och slutar jag tidigt på jobbet, då ska jag se vad Kronans Fisk har att bjuda på. Det känns som om det är en fiskdag i morgon. Sedan är jag ledig i tre dagar till, så det kan hända att det blir nya svampjakter. Kanske en utflykt till Västerlanda till och med? Vi har en vän där och han har en kantarellhund. I jakten på skogens guld är allt tillåtet...

Hoppas allt är väl med dig och att du mår bra!

Lättad.

Efter tre timmar på jobbet i tisdags känns det som om man aldrig varit ifrån det. Därför är det extra skönt att ha tre lediga dagar framför sig igen. På ett sätt är det ju skönt att man inte måste tänka efter för att komma igång, å andra sidan kan kan tänka att man hade behövt lite längre semester för att koppla av ordentligt. Men det är bara att gilla läget, åtminstone tills vidare.

Idag föll en stor sten från mina axlar när mannen gick igenom besiktningen. Ja, hos doktorn alltså. Han drabbades ju av plötslig heshet på midsommardagen och den har inte gett med sig än. Det låter ju som om vi hade världens sjöslag på midsommarafton med skrålande och festande som tog knäcken på honom, men så var det inte alls. Vi hade ju Bob här och då beter man sig inte så.

Hur som helst går vi vidare med detta och går till botten med snarkproblemet också, vilket säkert är en anledning till att hesheten inte ger med sig. Det fanns i alla fall inte några "farliga" fynd och det är huvudsaken. Att heshet, snarkning och sömnapné an vara allvarliga saker vet alla och envar, därför är jag tacksam över att vår VC är seriös och skickade remiss till en specialist.

Min förhoppning är att vädret blir trevligt i helgen för jag vill jaga svamp. Både mannen och jag behöver ut och röra på oss och slappna av, eftersom det finns saker som ligger och gnager oss båda och det är bra att speja efter kantareller och andra svampar i det läget. Bara tanken på att ha frysen full av skogens guld fyller mig med lycka och ett visst lugn.

Sedan gäller det förstås att hitta det. Förra året hittade vi nästan inte något, vilket fortfarande stör mig. Trattkantareller är underskattade tycker jag och sådana hittade vi inte heller särskilt många. Därför vill jag ta revansch i år och bära med kilovis av båda sorterna hem. Det är inte så värst roligt att rensa svampen. förstås. Det är därför det finns rensvin...

Mannen har lagat mat de senaste dagarna eftersom jag jobbat till 20. Det har blivit varierad och god mat, även om han kanske inte tycker det är jättekul att stå vid spisen.

Tisdagens mat, med grönsaker från trädgården.

Onsdagens mat blev blomkålsgratäng med god korrrv.

Idag blev det fläskkotlett från Gödebergs gård och mannen gjorde en utsökt sås!

Han brukar säga att jag är såsmästaren och jag rodnar av berömmet varje gång, men idag får mannen ta åt sig av mitt beröm. Jag hade inte kunnat gjort den bättre själv. Han har fått grepp om sherryflaskan och då kan det inte bli annat än bra sås!

För övrigt hoppas jag således att det blir en god jakt, mat och gott vin för oss i helgen också, samt för dig i den mån du jagar svamp och uppskattar vin. Jag utgår ifrån att alla människor uppskattar god mat, nämligen. Var rädd om dig och din omgivning!

Mjukstart.

Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Fast när vädret ändå ser ut att bli riktigt tråkigt framöver är det väl lika bra att jobba igen. Eller inte. Jag vill ut i skogen och jaga svamp. "Alla" hittar kantareller nu, och då ska väl jag med lyckas fånga några. Det har inte varit läge att jaga på sistone, det har varit lite hektiskt och vi har befunnit oss på fel platser, så att säga.

Vi har åkt som skottspolar mellan Malmön och Hagen känns det som. I lördags var det dags för sista giget där och det var väldigt många fler i publiken än sist. Inte för att det säger så mycket, men självklart gör det mycket för spelglädjen att publiken både syns och hörs. Mannen spelade med Klas Roos Bluesband som värmde upp de hugade.

Huvudnumret var Sofie Reed, en härlig människa och artist! Lyssna på denna version av en välkänd och urgammal melodi. Publiken var inte helt nöjda när hon tyckte att hon var klar, vi hade gärna lyssnat på fler låtar, men vi fick vara med i slutnumret och det var ett trevligt sätt att avsluta kvällen, med en stämningsfylld allsång.

Nästa gång hon kommer till Sverige kommer jag med glädje lyssna på henne igen och köpa någon eller några av hennes skivor. Vi hade inga kontanter, så vi blev utan denna gången. Någon ville ha ett signerat exemplar och ingen penna fanns att hitta, därför gav jag henne min och hon blev så glad att jag fick en kram. En varm, humoristisk och trevlig människa, helt enkelt.

Vi övernattade inte på Pensionatet denna gång, jag rattade pansarkryssar'n till Bovall istället och vi kopplade av med ost och vin innan det var dags att somna sött. Mannen skådade stjärnor först såklart. För det var det. Klart alltså, och många stjärnor också. Nog för att jag unnar alla att titta på stjärnhimmeln om nätterna, men jag tycker det kan vara klart om dagarna istället.

På sistone har morgonen och i bästa fall även förmiddagen varit vacker, sedan kommer molnen och regnet. Det är inte okej, tycker jag. Visst är det bra för svamparnas skull att det regnar, men de växer lika bra om det regnar om nätterna. I natt blåste det så kraftigt att våra två tämligen stabila trästolar for av altanen. Jag vaknade av ett väldans oväsen, men förstod inte då vad det var.

När vi åkte hem till Hagen tog vi vägen om mina päron och fick lite grönsaker med oss hem. Av några tomaterna blev det en liten sallad till maten, vilken fick tillagas i ugnen istället för på grillen. Det blev gott ändå och såsen blir ju sådär ruskigt god av skyn.

Lite grönsaker, förresten? Jag undrar om min lilla mamma blandar ner anabola preparat i jorden, det verkar nästan så, eller vad säger du om squash som ser ut som dessa två? Limen är av vanlig, normal storlek vill jag betona...

Och då var det ändå inte de största hon skördat. Det växer förvisso så det knakar i vår lilla pallkrage också, och där vet jag att det inte är några anabola medel i jorden.

Idag blir det rödspätta till middag. Jag passade på förra veckan när Willy's hade bra pris på den. Det är så skönt att slippa åka till affären, så jag tog med drygt ett kilo hem. Jag vet inte hur jag ska tillaga den idag, men jag är lite sugen på att panera den och göra en remouladsås, på mitt vis. Mannen är inte jätteförtjust i remouladsås och det är den elaka bambatantens fel.

Man ska inte tvinga barn att äta upp sådant som man faktiskt inte tycker om. Då kan det hända att minnet av denna traumatiska upplevelse får en att avsky allt som påminner om remouladsås på minsta sätt. Han har kommit över det värsta nu förvisso och äter både crème fraiche, gräddfil, majonnäs och yoghurt. Även remouladsås, fast kanske inte så mycket.  

Själv har jag som bekant inga begränsningar. Pölsa är inte jättegott, men det går att äta. Surströmming har jag inte provat än, så jag kan inte uttala mig om huruvida det är gott eller "sådär". Jag kan i varje fall inte inbilla mig att det är så fruktansvärt äckligt som vissa påstår, för då skulle det ju vara fel på en väldigt stor grupp människor som tycker det smakar utsökt.

Pommes frites av sötpotatis är dock överskattat och där är vi rörande överens, mannen och jag. Det går att äta, men jag kommer aldrig att göra det själv och undviker det på restaurang. Jag har provat att göra mos, baka den i ugnen, men nej jag tar aldrig mer sötpotatis med hem. Då är det mycket godare med vanlig potatis, palsternacka, rotselleri och morötter.

Och därmed har jag bestämt vad vi ska äta till spättan. Vi ska sätta oss och planera veckans mat, så att det blir så smidigt som möjligt för mannen som får laga den, åtminstone de närmaste tre dagarna. Det är ju väldigt skönt att jag återgår till jobbet med en mjukstart och bara jobbar tre dagar denna veckan. Man (jag) behöver semester efter semestern...

Det stackars mannen har inte haft någon semester alls, men så är det ju när man är egen företagare framför allt under de första åren när man håller på att etablera sig och bygga upp verksamheten. Och han är ju inte bunden till en lokal heller, så det går lika bra att hjälpa kunderna oavsett om han befinner sig på Malmön eller i Bovall, vilket är en fördel för oss båda två.

Ha nu en skön dag och ta hand om dig!

Sväng!

Hemma igen efter utflykten till Malmön och mannens gig i Stallebrottet. Det var ett jäkla sväng på scenen, men tyvärr blev folk bortskrämda på grund av väderprognosen, vilken blåstes upp i själva evenemanget på FB. När man befinner sig på en ö på västkusten är oftast vädret bättre än på fastlandet och inåt land, även om det hällregnar på liknande koordinater i topografin.

Soulsting var jättebra som första band på scen och de höll humöret uppe på den fåhövdade publiken och levererade både humor och skön stämning, samt ett härligt potpurri av svängig soul med tillhörande nostalgitrippar för oss över 30. Lose Change förtjänade också större publik och jag kan tänka mig att ett stort antal av mina gamla kollegor på Abba hade gillat dem...

Det som är mest sorgligt är att på dessa små orter anordnas det så få live-gig och det klagas på bristen på evenemang och ändå kommer inte en människa när det väl görs. Arrangörens miss att annonsera ordentligt har förvisso stor betydelse, men det finns ju internet, det finns FB, det finns vänner som delar, inbjuder och tipsar.

Mannen lyckades locka dit halva publiken, varav en från Australien. Sug på den! Alla övriga från Göteborg och Borås, låt vara att en av de betalande var jag själv. Som jag sa till personalen vid insläppet; Jag vill att banden ska få sitt gage. Att jag fick "gratis" fisksoppa för att jag hängde med "The Band" tycker jag är helt i sin ordning, för jag råddade ju efteråt.

Att vinda upp kilometervis av sladdar och kablar efter giget är ungefär som att segla. Det hade underlättat med lite ljus på scenen under tiden, men "någon" lyckades koppla ur det, så jag lyste väg med mina små ledlampor jag alltid har med mig i handväskan. Jag har även en liten fällekniv, en dålig ursäkt för en schweizisk armékniv samt en andningsmask däri.

Man vet aldrig i vilken situation man hamnar eller vilka verktyg som behövs. Jag ogillar att stå handfallen eller sysslolös när andra uppenbart behöver hjälp, alternativt också vill hem i "skälli ti'" som Walle sa, när han skulle ha med sig praktiskt taget hela utrustningen från Stallebrottet. Jag gör det gärna, för vem vill stå själv mitt i natten och aldrig komma hem?

Nå, vi åkte hem idag via min absoluta favoritbutik varifrån vi tog med rostas, flintastek och grillklubbor. Som du ser var det rostas som hamnade på tallriken, tillsammans med kryddsmör av krasse och rödlök och fuskpotatis. Vi var trötta och lata, det fick bli enkelt.

I morgon ska vi till Nefertiti med goda vänner och lyssna på en, som mannen beskriver honom, överjävlig gitarrist. Staffan William-Olsson är namnet och jag har haft glädjen att träffa honom hos vår gode vän i "groupen" och underbara fru. Sjuk humor kombinerat med talang och en fantastisk musikalisk känsla gör honom till en favorit i mina ögon och öron.

Semestern går mot sitt slut och jag hade gärna haft en fjärde vecka, men det tycker alla mina kollegor i apoteksbranschen också. När jag berättar att ingen får mer än tre veckor i rad säger vänner och bekanta att vi borde ta det med facket, vilket jag tycker är hysteriskt roligt, för facket har inget att säga till om, det är bortförhandlat för länge sedan...

Jag funderar på hur jag ska få ut alla mina semesterdagar utan att det ställer till det för mina kollegor... I princip en omöjlig ekvation. Men några dagar är det kvar, och oj vad jag ska njuta av dem! Hoppas du också kommer att ha sköna dagar framför dig och tar vara på alla möjligheter att njuta, i smått och stort.

Det tar aldrig slut.

Om jag inte har alldeles fel är det onsdag idag och vi ska åka till Malmön igen. Mannen är nämligen medlem i flera band och idag är det dags för Lose Change på Stallebrottets scen. Så vi får äta en stadig brunch och packa kappsäcken med gummistövlar och paraply, för det finns en viss risk för regn med inslag av åska enligt yr.no.

Tjock tröja och filt ska jag ta med oavsett, eftersom det blev väldigt kyligt sist gång. "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"... Jo, kanske det, men jag hoppas att vi slipper regn, för i värsta fall blir giget inställt eftersom det finns väldigt mycket elektronik på scenen och även om det numera finns ett tak, så driver regnet som bekant med vinden och det kan bli för blött ändå...

Igår fick jag äntligen träffa min sydafrikanska vän! Hon kom hit för en sen lunch och vi hade så mycket att prata om att det blev en sen middag också innan vi skjutsade hem henne till Änggården. Det är fem år sedan vi sågs, tyvärr på grund av en sorglig händelse, men vi har haft sporadisk kontakt under åren och det kändes som att ha en gammal kär vän hos oss.

Hon hade många kloka tankar om, och synpunkter på det svenska samhället och därför hann klockan bli midnatt innan vi skiljdes åt. Hon reser hem till Kapstaden på fredag, men jag hoppas innerligt att hon snart kommer tillbaka, så vi kan fortsätta diskutera och resonera om allt mellan himmel och jord. Det hade varit fantastiskt att få besöka henne också, vi ser vad vi kan göra åt saken i framtiden.

Gratulationerna fortsätter! Idag kom ett blomsterbud med en så ljuvlig bukett från min moster med familj. Tusen tack för den och presenten!

Jag sa lite skämtsamt att firandet började med Springsteen den 27/6 och skulle pågå en månad, men jag hade visst fel. Det händer inte ofta, men...

Ha en fin dag, med eller utan paraply och var rädd om dig och omvärlden!

Grundlurad.

Det gick ju smärtfritt! Ja, att fylla 50, alltså. Vaknade före väckarklockan gick igång och hämtade kaffe och tidning, samt utfodrade fyrbeningarna. Det blev ingen noggrann läsning, för vi var tvungna att lasta mannens fyra guror, en stärkare och pedalbordet, plus allt annat i bilen och hämta upp en yngling på vägen till Malmön för genrepet med Magnus Lindberg.

Repet gick bra, jag satt och väntade på att få checka in och hörde hela listan. Det var väl inte helt vad jag hade hoppats på då, jag trodde jag skulle få ligga på sängen och lösa korsord, pilla navel och slappa i största allmänhet medan mannen pysslade med sitt. Men det gick bra på detta viset med, jag är inte omöjlig.

På kvällen gick vi till Bryggan och avnjöt en gigantisk skaldjursbricka. Till förrätt alltså. När vi hade tömt den frågade krögaren om vi önskade kött eller fisk till varmrätt. Fisk var ju enda alternativet i det läget och vi valde piggvar. Och inte vilken piggvar som helst, den var ljuvlig!

Dessert blev det också och det var den godaste hallonglassen jag någonsin ätit, serverad med pannacotta och kaksmulor. När vi ätit klart fick vi sällskap av två bandmedlemmar och sedan blev det whisky på rummet med en av dem. Det blev lite sent, men man fyller bara 50 en gång. Fast jag föreslog att jag kan göra det nästa år igen, för en sådan födelsedagssupé vill man ha fler av.

Dagen efter var vi uppe i tid för frukosten på Pensionatet, minsann. I ärlighetens namn la jag mig på sängen efteråt, läste bok och blundade lite medan mannen ägnade sig åt vapenvård. Fyra guror strängades om och sedan var det dags för att packa bilen igen och åka upp till Stallebrottet för soundcheck och att döda tiden tills uppträdena skulle börja.

Då dyker mina älskade päron upp med kaffe och tårta! En av mina favoritsystrar, en av mina favoritsöner och även en av mina favoritfastrar med make kalasade på den godaste tårtan jag ätit, näst efter Tant Gundas mockatårta, och jag fick blomsterkrans och presenter. Så mycket bättre kan det väl inte bli?

Sonen har hört mannen spela förr, men för de andra var det första gången de såg och hörde honom på scen. Och de gillade det. Mycket. Det visste jag väl att de skulle göra, för han är bra. Riktigt bra! Det är kanske lätt att tro att jag överdriver bara för att han är min man och så vidare, men jag är så stolt över honom, för att han är mycket skicklig för att spela så lite som han faktiskt gör.

Det beröm han fick av Dan Hylanders band och andra i publiken bevisar att jag gör rätt i att vara stolt och att skryta över honom. Att Magnus Lindberg slappnade av såpass att han släpper guran och bara sjunger talar också sitt tydliga språk, han litade fullständigt på att mannen skulle leverera. Det enda som var trist med den spelningen var att Magnus inte fick en syl i vädret mellan låtarna.

Den som höll i andra ackeguran och påstår att Magnus är en idol sedan tonåren, borde visa honom respekt och inte snacka med sina kompisar i publiken, som om det var hans gig. Han hade redan haft sitt i första akten och ska jag vara helt ärlig borde han ha gått av scenen efter en lämplig presentation och låtit bandet sköta kompet för Lindberg, det hade varit smakligare så.

Dan Hylander har jag knappt lyssnat på tidigare, men han var ju riktigt bra! Bra band, där med, och vilken duktig tjej på fiolen! Heja Petra!
Nå, när allt var över ville några dra iväg till Bryggan och varva ner, men jag kände att det var dags för sängen, så jag släppte av mannen på vägen. Han kom snart "hem" och la sig han med...

I fredags åkte vi via bästa Lotta och faster hem till Hagen igen. Borta bra, men hemma bäst. Sov som en stock och vaknade tidigare än jag hade trott att jag skulle göra, men var nog utsövd ändå. Den andra favoritsystern och hennes pojkvän skulle komma över för altanhäng och middag vid fyra, så vi hade gott om tid att hämta moddlare och Icas födelsedagstårta.

Bäst som vi sitter och sörplar mojito och pratar om ditt och datt kommer en massa människor ut genom altandörren och överöser mig med kramar, presenter och gratulationer. Samt öppnar champagneflaskor på löpande band och dukar upp en massa godsaker på soffbordet. Den var en överraskning som hette duga! Mannen var såklart involverad, men höll masken.

Så ifrån att ha planerat en middag för fyra råddade vi till en för tolv personer, för det var inte tal om att någon skulle hämta pizza eller behöva gå härifrån. Tur det alltid finns mat i frysen i vårt hem. Ett kilo kycklingben och en flintastek fick snabbtinas och marineras, respektive rubbas. Den coleslaw som stod i ugnen och mognade fick byggas på och fler potatisar kokas halvklara och penslas med grillsås. Syster yster beordrades skära grönsallad och så fram med bröd, smör och ost.

Jag tror inte att någon var hungrig vid hemgång för det fanns någon bit flintastek kvar och en halv skiva ryggbiff, några potatishalvor också tror jag. Prinsesstårtan som skulle räcka till sex personer står halväten i kylen, det var lite synd, eftersom varken mannen eller jag tycker om sån tårta. Planen var att peta ner tårtan i Systers pojkvän, han lär gilla tårta...

Äldste sonen och hans fästmö kom när alla började tänka på refrängen och ringa skjutsar och taxibilar. När klockan var två låg alla i sina sängar, åtminstone i det här huset och halv nio var jag uppe igen, eftersom "barnen" behövde åka hem i skaplig tid. Det är långt till Borlänge, tyvärr. Och ingen av dem såg åt tårtan i kylskåpet heller.

En vecka kvar av min semester och den blir nog lite lugnare än veckan som gick. Inte så att jag klagar, man behöver en skön blandning av allt och det får jag! Hoppas med andra ord att du haft en lika angenäm tillvaro som jag på sistone och att den håller i sig.

Tusen tack för all uppvaktning, alla fantastiska presenter och för alla underbara vänner i mitt liv!
Och ett speciellt tack till mannen i mitt liv, för att du fixade och trixade med supén och sedermera lurade mig så kapitalt! Puss!

Hasta la vista!

Gjorde ett test på FB häromdagen. "Vad skulle din bok ha för titel?" Mitt svar blev "Harry Potter och prokastinerarens sten". Så ytterst passande. Jag har skjutit upp mannens bokföring, städning och en del annat på sistone. Resultatet är ett sorgligt dammit hem, en långhårig karl och momsredovisningen hakade upp sig i Visma. För att bara nämna en del...

Det enda jag verkligen bryr mig om är att mannen mår bra, att jag mår bra och att vi får mat på bordet varje dag. Så idag rapporterade jag till a-kassan vad jag gör, eller inte gör; betalade räkningarna och flyttade runt pengar. Innan frukost! Vilken semester, alltså. Det är inte helt lätt att slappna av när man måste tänka på a-kassa och AF hela tiden.

Mannen har handarbetat idag. Eller, det heter kanske hantverkat, om man bygger om ett pedalbord? Jag fick fly huset, eller åtminstone vardagsrummet medan han testade. tur det är sommar och gott väder ute! Utanför vårt hus finns det promenadvägar som leder, dels runt hela Eklanda, dels till Änggårdsbergen och Botaniska. Det var många hurtiga människor som stannade upp och lyssnade...

Ställer klockan ikväll för första gången på över en vecka. Jag beställde ju en tid hos en läkare på världens bästa vårdcentral förra veckan, för att mannen har problem med sin röst, har krokig näsa och lider av snarkning och apné. Det gör jag med. Av hans problem, alltså. Det finns öronproppar, men då börjar det klia i öronen, gästsängen javisst, men orka ta med kudde och allt dit.

För att stämma i bäcken, eller ån, har jag tvingat honom använda kortisonspray i en månad före jag bokade tiden. Jag inbillar mig att de annars hade föreslagit det för att utesluta allergi eller andra bakomliggande anledningar till den täppta näsan och apnén. Jag har för övrigt fått honom att ta blåa piller varenda dag för att verkligen peppa upp honom.

Ja, allergipiller då. Samma som jag själv tar för att klara pollenmiljön i Hagen. Egentligen borde jag bosätta mig på en karg ö, utan vare sig gräs, blommor eller träd, men jag gillar inte tanken på att behöva passa tiden för färjor och planera införskaffning av förnödenheter ännu mer än jag redan gör. Å andra sidan vet jag hur jag ska medicinera mig för att inte gå fullständigt i däck numera.

Det finns ju andra saker som får mig att må bra och trivas. Självklart mat och det faktum att mannen också gör det och är delaktig i både planering och tillagning av densamma. Igår åt vi grillad (riktig) fläskkotlett med sallad på kikärtor, tomat, gurka, rödlök, paprika och fetaost:

Svålen blev riktigt bra och knaprig, så det blev nästan ett halleluja-moment. Idag åkte jag själv iväg för att hämta mat för kommande middagar, mannen hade lite jobb och pedaler att styra upp. Fast jag hade redan bestämt att havskattfiléerna i frysen skulle spela huvudrollen och till dem tänkte jag att en risotto med musslor och räkor kunde bli en succé.

Risotton blev mycket bättre än fisken, jag översaltade filéerna, tyvärr. Eller saltade dem för tidigt. Oavsett vilket, så såg det ut såhär:

I morgon har vi en del att stå i, så det är nästan tur att mannen fick en tid nästan i ottan. Han ska klippas, liksom gräsmattan. Det ska lämnas nyckel till kattvakten, dammsugas, packas, vattnas, drickas caipirinha och lagas majskyckling; sedan sovas och på min födelsedag åker vi tidigt till Malmön för incheckning och rep på Panget.

När gubbarna repar kanske jag smyger iväg och badar. Jaja, sätt inte i halsen nu. Det påstås att det är över 20 grader i vattnet och då badar till och med jag. Alternativt sätter jag mig med fötterna i vattnet, det brukar räcka. Väderprognosen är lite labil, så vi får se hur det blir. Huvudsaken är att det inte regnar när mannen står på scenen på torsdag kväll.

Hoppas jag får träffa många vänner, före detta klasskamrater och arbetskamrater då! Jag vet att flera av mina familjemedlemmar kommer och det gläder mig oerhört för jag är så stolt över min man och vill så gärna "visa upp" de andra sidorna, vilka de inte tagit del av än. En av mina favoritsystrar har varit med både på Panget och på Bryggan förr, denna gången har hon annat för sig med Kärleken.

Jag tror att min födelsedag och dagen efter kommer att bli alldeles, alldeles underbara!
Hoppas att du kommer att ha det lika fint!

Hemlig utflykt.

Igår var det för varmt på altanen, så vi gjorde en utflykt efter att ha hämtat våra nya pass hos polisen. Mannen behövde nya solbrillor, därför tittade vi in på mitt jobb. Man får ju utnyttja personalrabatten och dessutom har vi bra kvalitet på våra brillor. Sedan letade vi efter en väst till mannen, men hittade ingen rolig. Men en fräck skjorta hittade jag till honom för bara 99:-.

Tanken var att hitta fisk till middagen också, det var ju ändå fredag igår. Det funkade inte i Kungsbacka, varför vi bestämde oss för att åka till Kållered där det finns en liten, men oftast bra fiskaffär. Vi tar en annan väg, sa mannen och rattade igenom Lindome. Efter en stund började jag ana ugglor i mossen, dessa småvägar leder nog inte till Kållered, hm?

Han är lite lurig ibland min man, men det är ju roligt med utflykter så det är bara att hänga med. Och plötsligt var vi på Gödebergs Gård. Inga skyltar hade jag sett, för då hade jag fattat lite tidigare än på gårdsplanen, som för övrigt var full av bilar redan och butiken var knôkad med folk. Vägvisare är uppenbarligen onödiga, man hittar ändå alltid fram till god kvalitet.

När man (vi) hamnar på ett sådant ställe blir det lika svårt att välja som när man stod med veckopengen i kiosken om lördagarna då man var barn, men till slut hade beslutat oss...

Idag blir det grillad rostas med portvinssås, haricots verts och rutiga potatisar. Som jag sa häromdagen apropå kotlettkött, så vill jag ha riktiga kotletter och det fanns ju förstås i gårdsbutiken också, och ett par av dem ska vi äta i morgon.

Vi slog till på en flintastek också när vi äntligen hade sådana och givetvis naturella framför oss. Fast den åkte in i frysen tills vidare. Till slut kom vi till då fiskaffären och där kunde vi inte motstå piggvaren som alltså fick förgylla denna min femte semesterdag.

Fisken fick sällskap av endast några smörklickar och fick gå på låg värme i ugnen och serverades med brynt smör, pepparrot, ärtor och potatis. Himmelsk gott och så enkelt att göra!

Idag har det inte hänt mycket. Mannen slukar böcker som om han hade betalt för det, men jag är inte långt efter. Men jag måste ju skriva lite, så du vet vad jag har för mig om dagarna. Jag har tvättat...

Ha en skön kväll och ta hand om dig!

Griller.

Trodde jag skulle sova ut idag, efter trångboddheten de senaste dagarna, men icke! Vaknade vid sjutiden och gick på toa. Ingen av katterna gjorde något ljud ifrån sig, så jag la mig igen och försökte somna om. Mannen var inte lika tystlåten och ovanligt svår att få tyst på, fast jag makade huvudet tillrätta, la armarna i rätt position och skällde på honom...

Han lider lika mycket eller mer av det, eftersom han slutar andas emellanåt, så det är svårt att bli arg på riktigt. Nu har jag i alla fall beställt tid hos doktorn för honom, för både snark-, apné- och stämbandsproblemen, så det kanske blir någon bättring snart. Jag gav upp försöken att somna efter en stund och hämtade GP och kaffe, samt utfodrade katterna.

Mannen sov vidare, du förstår ju hur trött man blir av att inte få luft! Jag kan inte göra mer än putta på honom och fysiskt ändra på hans sovställning och det räcker alltså inte. Min mage började kurra efter två timmar, därför gick jag ner och stekte pannkakor. Mest för att vi inte har något bröd hemma, men också för att mannen är barnsligt förtjust i sådana.

Hämtade in några mogna smultron, han fick allihop. Blåbären är på gång, men inte mogna än och vi får nog några fler jordgubbar om ett par veckor. Det blir gott till frukostyoghurten innan jobbet. Men nu ska jag ju inte tänka på jobb, utan njuta av ledigheten. Och det gör vi, även om mannen jobbar lite sporadiskt. Jag tog till och med en liten tupplur på altanen idag...

Mat har vi också njutit av förstås. Mannen åkte iväg för att repa i söndags och eftersom Kustcharken ligger alldeles i närheten av replokalen råkade han få med sig två gigantiska klubbstekar hem. Oj, vad mätta vi blev! Dagen innan åt vi cajunkryddade ribs med majskolvar och vattenmelon, men det blev ingen bra bild på den middagen.

På måndagen hade vi middagsgäst och det blev en fisk- och skaldjurssoppa, men den kom inte heller med på bild. Du vet hur det brukar se ut ändå...

När vi kom hem från Nordens Ark-utflykten med barnbarnen i tisdags behövde vi lite energi och grillad kyckling är aldrig fel, eller hur?

På onsdag när vi kom hem med de överlyckliga katterna till Hagen igen blev det hamburgare, som du ser. Vi fuskade och tog med en ny sorts pommes frites från affären, det gjorde vi rätt i, för de var goda! Det är sällan vi äter sådant, men nu är det ju semester och då får man unna sig lite lättvindig och onyttig mat. Ibland, i alla fall. Idag blev det färska korvar och pastasallad, jättenyttigt!

I morgon är planen att hämta våra pass hos polisen och då hämtar vi nog mer förnödenheter på vägen hem. Vi får kanske göra en längre utflykt för att hitta annat än de tråkiga fläskytterfiléerna, färdigmarinerade flintastekarna och grillspjuten som butikerna envisas med att alla vill ha. Om jag vill ha kotlettkött så skaffar jag kotletter med ben och svåle, inte ytterfilé för ohemula slantar.

Flintastek har jag inget emot, så länge jag slipper de översaltade varianter som svämmar över alla kyldiskbräddar, vill säga. Det är dock ingen lätt uppgift att hitta naturella köttbitar numera och märkligt nog är det ofta dyrare än de processade, vilket är en ekvation som inte går ihop i vare sig min eller mannens hjärna.

Och vad är det för skillnad på grillpaprika och vanlig paprika? Grillmajs och andra majskolvar? Grillaubergin är väl inte annorlunda än en de man hittar andra tider på året? Alltså, grillchips är helt olikt vickningschips i smaken, men grilltomater är bara något större än plommontomater, vilka för övrigt passar ypperligt att steka, grilla eller koka då de har fastare kött och inte mycket kärnhus.

Vilket fånigt sätt att sälja grönsaker på! Eller är folk verkligen så dumma att de tror att det är något speciellt med förpackningarna som det står prefixet "grill" på? Det enda som är skillnaden är att de förmodligen tar ut ett högre pris på "grillgrönsakerna" jämfört med de vanliga. Jag blir så matt! Väntar bara på att få se grill-grillar i butikerna snart...

Därför ska jag avsluta nu, innan jag sätter griller i huvudet på någon som börjar fundera på att lansera grilljordgubbar och grillkål.

Ha en skön kväll och god natt!

Kattastrof?!

Jag har semester, märks det? Välunderrättade källor (mannen) rapporterar att det är onsdag idag, vilket betyder att jag är inne på min tredje semesterdag, men också min sjätte lediga dag och det känns så bra!

Mannen och jag tog semester i Bovall med katterna i släptåg (nåja, knappast frvilligt). Det gick både bättre och aningens sämre än förväntat. Mayzan protesterade hela vägen dit i bilen, Compiz var cool. M hoppade ut ur buren samma sekund den öppnades, C låg kvar, flera minuter. Men ljud från trapphuset orsakade panik och då gömde de sig under sängen.

C kom inte ut igen, men M är ganska stursk och började nosa runt och gnugga in sig på möblemanget. Inga av de vanliga reglerna gäller i Bovall, det kunde jag bara glömma. (Åtminstone denna gången, vi får väl se vem som vinner den matchen till slut.) Min förhoppning var att de skulle hålla sig till medhavda puffar, påsar och filtar, men ack så fel jag hade!

Efter ett dygn, vilket till exempel innebar "matande av katt under sängen" kom den store C fram och gömde sig omedelbart under kudden i soffan, ty alla ljud från trapphuset orsakade panik. Även de som kom från balkongen, och ja, vi kan väl konstatera att hur hundlika våra katter än är, så är de extremt fega och behöver beskydd, öronmuffar och matning på märkliga platser. ...

Om måndagen fick vi kärt besök av Lotta och eftersom hon varken är, eller låter som ett fjolligt våp, så gick det jättebra ur katternas synvinkel. Också, ska jag väl påpeka. Mannen och jag vet att L är synnerligen skärpt och intelligent och vi älskar henne, rätt upp och ner! Det bästa är att vi snart kommer att ses igen, förmodligen på Stallebrottet.

Jag har lite dåligt samvete för att sonen, systern och mormodern inte fick påhälsning, men saken är den att dottern tyckte det vore en bra idé att åka till Nordens Ark med barnbarnen. Det var det! Det blev en heldag med vilda djur, vissa tamare sådana, stoj på lekplatsen och matpaus i lä för de, i Willes tycke, illaluktande kossorna (jag håller med) och glass, förstås.

Jag har ont i bärarmen, för de vilda barnbarnen orkade inte gå, eller tyckte att barnvagnen var för tråkig och den arma modern har burit barn så det räckte, tyckte hon. Boffa jobbade också på och puttade barnvagn uppför backarna och barnrumpor upp till rutschkanorna och stöttade diskret i balansövningarna över plankor och stockar.

Uppförsbackarna var inga problem för mig heller, men nedförsbackarna... I den sista fick jag så ont att jag ville gråta, men när det blev plant underlag igen funkade allt igen. Hände mig för 6-8 år sedan och för två år också när jag var ute och plockade svamp. Har någon en förklaring till detta, så ge mig gärna den. Utsidan knät, där det bara är "hårt" och som värst upp i höften. Inte ischias, den kan jag.

Nå, förutom att jag redan i söndags konstaterade att "this bed ain't big enough for the three of us" så har vi haft det alldeles underbart, mannen och jag. Och katterna lärde sig att det inte var så farligt i "sommarstugan". Till slut. När det var dags att åka hem, ungefär.

Städade medan båda ville ut på balkongen, men väntade med snabeldraken tills vi packat in allt i bilen och mannen bar ut dem i korgarna. Ovanligt lätt att få in dem i desamma dock, jag fick inte en enda skråma. Att få in dem i en bur är annars något som kräver långärmat och kevlarhandskar för det har de senaste åtta åren betytt veterinärbesök och vem vill till doktorn liksom?

Vi har ätit gott varenda dag, såklart. Men det tar vi en annan dag. Kanske. Jag har ju ändå semester!
Hoppas du mår förträffligt också och är snäll mot dig själv och din omgivning!

Poff!

I onsdags gick min lediga fredag upp i rök, men jag fick lyckligtvis tillbaka den igår. Det kändes som om ett ton hade lyfts från mina axlar, när det stod klart att vi hade fått bemanning från annat håll och dessutom av en av min gamla kursare. Det var ju snopet för henne att åka hem igår, men jag studsade av glädje över att ha fått tillbaka den lediga dagen.

Mannen åkte och hämtade ett par finfina entrecôter i Lilla Saluhallen och grillade dem för att fira in åtminstone min semester.

Han kommer att vara standby för sina kunder, förstås. Så vi tar dagarna som de kommer och kopplar av så gott det går, båda två. Första äventyret blir att forsla katterna norrut och skola in dem i Bovall. Det går förhoppningsvis bra, men man känner sig lite som en småbarnsförälder igen, när det ska packas för dem också. Medicin, sandlåda, spade, mat, sovpåsar och filtar...

Jag har återigen fått en förfrågan från ett bemanningsföretag, i detta fallet Jobbsafari. Det lät som ett spännande jobb och jag har skickat in mina papper, så får vi se hur långt jag kommer i processen denna gången. Det är lustigt att ens CV ligger i en databank i tre år och ingen matchning skett och plötsligt ligger det ett mail i inkorgen med en förfrågan om intresse för en viss tjänst.

Jag trivs förvisso mycket bra på mitt jobb, men saker och ting kan ändras både hastigt och (mindre) lustigt, så jag håller alla dörrar öppna för andra utmaningar och äventyr, ifall det skulle behövas. Som sagt, nu är det bara att vänta och se, det är trots allt semester och vem vet hur många sökande företaget har till just denna tjänst. Och det lär finnas fler sådana tjänster i framtiden, utgår jag ifrån.

Fick ett schema innan jag gick hem igår. Kollade det lite snabbt och såg att allt skulle gå tillbaka till gamla vanor efter semestern. Fast sedan såg jag att jag fått väldigt många lediga dagar i rad, vid två tillfällen, så jag var tvungen att klaga på detta. Inte för att det är så att jag inte vill vara ledig, men jag vill ju ha lön och för att få det bör man infinna sig på jobbet.

Men nu ska jag inte tänka på det, jag ska ju vara ledig och ha semester och koppla bort alla tankar på jobb, så jag drar med mig mannen ut på en provianteringsrunda och sedan ska jag ligga i soffan på altanen med en god bok och drink, jajamän!

Efter en knapp vecka ser det ut såhär i vår lilla odlingslåda, det är roligt! Och inte ett ogräs så långt ögat når, heller. Underbart!

Ha det så bra du bara kan, utifrån dina omständigheter och möjligheter och var rädd om dig!

PS. "Poff" är mannens och mitt interna sätt att säga att "nu är jag på väg hem från jobbet, fixa käk". Eller, "nu är jag ledig", i alla fall...

Överlevnadsstrategi.

Är mannen klippt? Nej. Jag föreslog det igen idag, men nej, senare sa han. Sedan fastnade han i en bok tills han fick ta hand om grillen och den sprängda ankan. Det går att förbättra resultatet, men det var ändå över förväntan. Jag gjorde en asiatiskt inspirerad sallad till den och fick nästan stående ovationer.

Annars har jag tagit hand om tvätten. Måste ju ha byxor som sitter där de ska och är hyggligt representativa för företaget. Jag har också läst i min bok, pratat med modern och en av sönerna i telefonen. En ganska bra dag med andra ord.

Har lyssnat på  musik som gjort mig till den jag är och vill bli. JJ Grey and Mofro får mig i bra stämning och ger mig hopp. Nordman är också bra att lyssna på, det är nog 15 år sedan jag gjorde det, men kom på att sonen var helt såld på dem då. Och texterna av Py Bäckman tar tag i en på något sätt. Ibland är det lite för lättuggat, men nyckelharpan...

Jag är helt klart född i fel decennium och möjligen fel land. Jag älskar säckpipor till exempel och blir högst provocerad och nästan kränkt när folk påstår att det låter illa. Existerar Edinburgh Tattoo fortfarande? Om den gör det om tio år kan jag upplysa om att det vore en formidabel 60-årspresent att få uppleva den. Jag har väl nämnt att jag närde drömmar om en karriär inom försvaret?

Fick ett brev från Ekobrottsmyndigheten i veckan. Mycket märkligt, för det gällde uppenbarligen ett ärende om en flyttfirma, till vilken jag tydligen hade betalt ett antal tusenlappar. Men jag har aldrig anlitat en sådan och definitivt inte betalt en faktura till den för två år sedan. När jag mailar inspektören har hen (ja, du läste rätt!) gått på semester.

Fyra dagar kvar tills jag går av skiftet och tar semester. Bara 38 timmar att jobba och ge järnet. Jag räknar ner, liksom halva Sveriges arbetande befolkning gör. Ska man leva för att jobba, eller jobba för att leva? Inget av det låter särskilt tilltalande, men vad är alternativet? Vinna på Lotto? Flytta ut i skogen och bli självförsörjande odlare av grönsaker och grisar?

Jag känner starkt att det inte är ett alternativ för mig, inte heller för mannen. Om vi varit tjugo år yngre, kanske. Men nu är vi för bekväma och åtminstone jag börjar få krämpor. Tum- och tåleder gör sig påminda nästan dagligen och jag drömde senast idag att jag besökte en ortopediklinik. Hallå, jag har inte passerat 50 än? Det ska vara efter den magiska gränsen som förfallet börjar, har jag hört.

Fast jag är ju inte som andra "normala" om det nu finns något normalt i att vara människa i den här världen? Det finns verkligen tillfällen då jag önskar att jag var ett UFO på riktigt och kunde förflytta mig långt ifrån Tellus och dess invånare. Några goda vänner kunde jag tänka mig att ta med, så länge vi har privata krypin att ta till, vid behov. Jag har ett stort behov av egen tid...

Sedan är det ju hela tjocka släkten också. Så barnen måste ju med, liksom barnbarnen. Och eftersom jag hoppas på fler barnbarn måste antagligen barnens partners och släkt med. Mor och far och systrar, och de har ju sina vänner, partners och syskon de vill ta med, antar jag. Lika bra jag stannar kvar och gör det bästa av situationen...

Tänk om man blev tvungen att välja ut ett visst antal människor att ta med om man måste lämna jorden om den blev dömd till undergång. Vilka skulle man välja? De som skulle få en att må bra, eller de som har de bästa praktiska förmågorna? Det är ju inte nödvändigtvis så att de man älskar mest är de som har bästa förutsättningarna för att överleva strapatser och svårigheter.

Jag hade inte klarat det, jag hade stannat kvar ända till undergången, tillsammans med mina nära och kära. Hade ju inte klarat av att gallra och sedan leva med det dåliga samvetet över de människor som inte fick följa med. Hur hade du resonerat? Hur hade du valt? Går det ens att välja?

Usch, det blev ett tungt avslut på detta inlägg, men som min gode vän säger, "det finns alltid en passande låt" och den får du här: "Always look on the bright side of life".

För övrigt vill jag säga att jag fortfarande är positiv och har ingen domedagskänsla om det verkade så, låt oss göra och vilja gott allesammans. Med det önskar jag dig en god natt och en härlig morgondag!